Höst och hälsa, Amanita och ambivalens

Jag är tillbaka. Lite sådär försiktigt i alla fall.

Förra veckan var jag till smärtrehab på utvärdering. Ja, jag fick b-intyg för ett års sjukskrivning, och rehabiliteringsstöd. Det tar en bra stund innan jag vet om Fpa kommer att godkänna det. Men rimligtvist, enligt fysiaterns och psykiaterns utlåtande är jag faktiskt inte arbetsför. Min hjärna, och min kropp, behöver återhämtning. Det är allvarligt, liksom. Och det finns nu till pappers.

Med det sagt var det ingen fröjd där vid fysiatriska och smärtrehab. Alla var nog snälla mot mig, men det var två otroligt intensiva dagar, och så en utvärdering tredje dagen. Och jag gick totalt sönder av det hela. Psykiskt och fysiskt, alldeles sönder.

Och faktum är att trots intensiteten kan ingen få en invecklad sjukdomsbild klar för sig på två dagar, eller en timme per expert. Och det blev en hel del fel i deras utvärdering, och sättet den sista diskussionen fördes på var inte bra. Jag kommer att skicka in feedback åt dem, och hoppas att det felaktiga blir rättat i min sjukjournal.

Det som gjorde mest ont var nog hur de fick det att låta som att det är mitt företag som gjort mig sjuk. Och sade att jag borde rehabiliteras in i annat yrke. Jag orkar inte gå in på vilken sorg och ilska det födde i mig. Kanske, kanske mer om det en annan gång.

Men sedan jag kom därifrån har jag bara försökt återhämta mig från den ansträngningen. Den fruktansvärt sjuka kroppen och det skrämmande trötta huvudet. Jag har försökt acceptera min sjukdom och försökt ställa in mig på att landa i ett år då jag hittar tillbaka till en förhoppningsvis någorlunda funktionerande mänsklighet. Eller hur man nu ska förklara det.

Det är höst. Det hjälps inte. Jag har aldrig sett så många flugsvampar på ett ställe, min trädgård svämmar över av dem. Giftigt vackert. Som en saga man inte får röra vid.

Samtidigt som gurkor gömmer sig i växthusets rådd och jag försöker göra saltgurka. Skördegudinna, på lek.

Jag möblerar om på nätterna. Jag skapade en liten läshörna, för det är meningen att jag så småningom ska kunna släppa stresspåslaget, rastlösheten, oron. Det är meningen att jag ska kunna njuta, och sakta men säkert väcka hjärnkontakter som slumrat.

Jag läser poesi. För att min rastlöshet ännu inte bjuder till och låter mig läsa längre texter. Och för att jag törstar efter poesin nu, som aldrig förr. Jag skriver den också. Varje dag, i stort sett.

Jag går naken i trädgården. Jag söker och söker efter den kropp jag förbisett, hatat, plågat. Den jag nu måste lära mig älska trots att den nästan gett upp på mig. Jag är inte helt tillbaka, men hej i alla fall!

2 Responses

  1. Nina
    | Svara

    Du skriver så vackert om allt det smärtsamma. Önskar dig allt och lite till! Kram!

    • Soulmama
      | Svara

      Kram <3

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *