Svartögon och guldglimtar

Jag är så trött. Som vanligt. Men helt plötsligt fick jag tid till arbetsförmågeutvärdering till psykiatriska redan på torsdag. Och nästa vecka är det inbokat tre dagar på fysiatriska. Det blir intressant att se hur de respektive enheterna tycker att jag ska rehabiliteras, och hur jag ska arbeta framöver. Jag ser framemot att det ska börja hända något.

Jag fick en ny misstänkt diagnos häromdagen, och jag vill verkligen undersöka vad olika läkare på dehär enheterna tror om den saken. Det är nämligen CFS/ME, kroniskt trötthetssyndrom. En krånglig diagnos igen förstås, men det vore inte underligt om den ligger under allt det andra. Jag menar, för att få den diagnosen måste man ha haft en utmattning i åtminstone sex månader i sträck. Jag är över fem år redan. Och jag har alla andra symptom också. Så… får se då.

Men jag försöker verkligen att se guldglimtarna mellan allt det tröttsamma. Jag har inte varit PIGG på flera år, så jag måste sluta vänta. Och bara kunna njuta av de små sakerna mellan stressen, värken och tröttheten.

Som mina växter. Svartöga drog jag upp i våras och har flyttat in nu för jag hoppas de ska kunna fortsätta leva som krukväxter. En planta fick inte svarta ögon, men är så klättrande och vacker. Den andra fick svarta ögon men har inte klättrat så mycket ännu. De blommar i alla fall rikligt och gör mig glad vid bordet.

Jag gläds åt mina små elefantöronskott som förhoppningsvis snart vill bli planterade. Och jag gläds åt mina små prydnader. Då jag rensat så mycket bland mina saker, och sålt/gett bort, är det lättare att njuta både av gammalt och sånt jag fyndat nyligen. Det känns som att jag fortfarande har aaaallldeles för mycket saker, men jag fortsätter rensa och hittar min stil, min trygghet, och mina guldglimtar i hemmet jag hela tiden skapar och skapar om.

Och jag försöker tänka att jag nångång ska orka arbeta igen. I ett rum som känns som fyllt av sådant som ger glädje, tankepauser, något att vila ögat på. Så tänker jag i inredningen. Det är inte att hitta en trend, utan att hitta det där som känns som hemma. Om och om igen.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *