Fortsättningskurs i PMDS – Det är okej!

Jag fortsätter min kurs i PMDS denna aprilmånad – PMDD Awareness Month. Läs min grundkurs HÄR!

I det här andra inlägget tänkte jag gå in på hur man bemöts med PMDS, också inom sjukvården, och hur jag själv behandlar min PMDS – jag ger ju gärna tips och råd eftersom sjukvården är sämre på den punkten.

 

DET ÄR OKEJ OM DU INTE ORKAR STÅ PÅ DIG INFÖR LÄKARNA,

MEN GÖR DET INFÖR DIG SJÄLV

Som jag skrev i första inlägget så går många kvinnor odiagnosticerade, eller feldiagnosticerade med depression eller mano-depression, eller någon form av bipolär sjukdom. Symptomen kan vara ganska lika, men läkevetenskapen är en vetenskap av en orsak, och det spelar roll vilka underliggande problem som ger symptomen. Därför rekommenderar jag att man verkligen får en korrekt diagnos, och om man själv studerat sin cykel och tror det är PMDS, ska man inte genast acceptera en annan diagnos utan kolla med fler läkare.

 

PMDS har blivit mer förstått på senare år, men det är fortfarande många läkare, gynekologer och psykologer som inte förstår att detta är en verklig sjukdomsbild. Jag har stött på flertalet gynekologer som förringat PMDS. Jag har citerat denna dialog med en gynekolog tidigare, men den är värd att upprepas, för den är vanlig. I det här fallet var jag ju redan diagnosticerad och kunde försvara mig lite, men så är ju inte situationen för alla.

 

Jag har PMDS, och tar därför progesteronsalva som lindrar lite. Du är bekant med PMDS?
Hmm, nja?
Premenstruellt…
Ja, alltså premenstruellt syndrom, PMS.
Nej, premenstruellt dysforiskt syndrom.
Det är samma sak! Det finns absolut ingen distinktion mellan de två.

Jag blev ledsen över hennes okunnighet och nedlåtande ton men ville försöka försvara mig.

Allt jag har läst säger att det är två skilda saker. Men hursomhelst har jag verkligt svåra problem mellan ägglossning och mens.
PMS är något alla kvinnor har. Vissa är helt enkelt känsligare.

 

Jag må vara stark, och vet vad som är vad med min kropp i det här fallet, men ändå grät jag efteråt. Det finns ju möjligheten att hon ville göra det bättre för mig. Endera genom att helt enkelt förminska problemet så jag inte går runt och är deprimerad över en så att säga kronisk sjukdom. Eller att hon ville hålla mig från att ”bli min sjukdom” – vilket är vanligt för människor med kroniska sjukdomar. Att det äter upp den man är, man blir instängd i allt man inte kan göra, och lever därför inte upp till sin egen potential. MEN ATT FÖRRINGA EN SJUKDOMSBILD GER INTE PATIENTEN BÄTTRE SJÄLVKÄNSLA – TVÄRTOM.

Hade hon lämnat bort den där sista kommentaren hade jag kanske verkligen trott att hon ville mitt bästa. Men att säga att ”PMS är något alla kvinnor har, vissa är helt enkelt känsligare” ÄR att säga att PMDS inte finns, och att jag bara är ”känslig”. Som om det ens är något negativt, men i alla fall får det en att känna sig SÄMRE.

Jag önskar att jag alla dessa gånger orkat stå på mig ännu mera, kanske skicka klagomål till högre instans, i alla fall göra något mer än att skriva och klaga på bloggen och åt mina närmaste. Men det finns en orsak till att man går till läkare – man är sjuk och trött. Det finns ingen gnista där. Men framöver hoppas jag att både jag och världen är både starkare och kunnigare vad gäller kvinnohälsa, och att i alla fall vi enskilda kvinnor vågar lita på vad kroppen säger och söka hjälp tills vi får den.

 

SJÄLVHJÄLP ÄR INGET ANDRA-HANDS-ALTERNATIV

Så jag har inte fått hjälp inom den konventionella vården. Som jag igen skrev i första inlägget är anti-depressiva mediciner och hormonella preventivmedel det enda de ens föreslår för PMS och PMDS. Det är helt okej för kvinnor som BOKSTAVLIGEN inte orkar leva med sina symptom att lindra dem den medicinska vägen. Men det är inget alternativ för mig. Både jag och vetenskapen vet att det förändrar oss mer än bara tar bort symptomen, och jag är inte redo att göra ett sådant utbyte. Inte så länge jag kan leva med detta, på ett eller annat sätt. Så hur gör jag det?
För det första så är det ju så att jag är egenföretagare, så jag lättar på min arbetsbörda under PMDS-dagarna. Det är inte alla som kan det, och FPA ger inte heller sjukledigt för PMDS, så jag går inte mer in på detta. Jag hoppas arbetsdagarna förkortas rejält för alla inom en nära framtid och att man kan få deltidssjukpension för PMDS också. Men här är min lista på sådant de flesta KAN göra:

 

1) PROGESTERONSALVA. Att använda ett naturidentiskt progesteron verkar funka för väldigt många kvinnor (inte bara med PMDS utan också andra saker), och det balanserar ut hormonerna mellan ägglossning och mens så att man är jämnare i humöret. De flesta jag pratat med som tar salvan tar väldigt mycket högre dos än vad som rekommenderas då man börjar, så också jag. Det är lite svårt att veta doseringen då det är en salva man klickar på huden, men jag tar väl det som heter minst 100mg två gånger om dagen (100mg styrka, två klickar om dagen, morgon och kväll). Jag vet de som är upp i 300, även om det är något som typ 10-25mg som rekommenderas.
Tar man för lite kan symptomen förvärras rejält, och många har slutat av rädsla då. Men det gäller att testa att ta mycket mer. Jag börjar ta salvan på dag 12, och slutar på dag 26. Om man inte slutar ett par dagar innan mens kan mensen förskjutas, då man behöver få ner progesteronet för att den ska komma igång. Och jag börjar nästan två dagar innan ägglossning för att ägglossningen för mig är väldigt känslig – jag mår nästan lika illa då som dagarna innan mens.

 

2) DIET & MOTION. Bli inte rädd, jag rekommenderar verkligen inte någon bantningskur. Men jag äter själv LCHF, och att få bort socker och kolhydrater tror jag är väldigt viktigt, medan hälsosamt fett och protein behövs. Sockret ger inflammation i kroppen som också påverkar måendet. Jag mår riktigt dåligt om jag får i mig för mycket socker, eftersom det är en form av depression som slår igång i kroppen, och råkar jag ha PMDS förvärras det rejält. Under PMDS och mens är ”snåltanden” extrasvår att ha att göras med och jag skulle helst äta allt gott jag hittar. Men efter flera år med LCHF kan varken mage eller psyke hantera kolhydrater och socker, så inga sädesslag (pasta, bröd etc) eller socker (godiiiiis och kakor) ryms i mitt liv. Då sitter jag på toaletten i flera dagar och hatar mig själv. Det är inte värt det.

Motion är en annan sak som jag faktiskt är rätt dålig på. Jag tror egentligen inte på motion – utan rörelse. Naturlig rörelse, i vardagen. Men eftersom de flesta av oss har arbeten och fritid där vi sitter ner, så är kroppen i olag. Lymfasystemet fungerar inte då man sitter still, och naturligtvis avstannar också det mesta annat i kroppen. Mjuk yoga, eller bara lite stretchning, eller en långsam promenad, räcker oftast för mig för att dels stänga av de jobbiga PMDS-tankarna, och för att få min kropp att läkas. Det hjälper också om man har sömnproblem, lite utomhusluft gör ofta susen.

 

 

3) NÄRHET. Många med PMDS är fittiga rövhål under de värsta dagarna. Det kan vi nog erkänna. Många väljer också att stänga in sig då, för att de ”vet” att de gör livet helvetiskt för alla runtomkring sig. Det är ett otroligt tungt kors att bära och många relationer faller sönder på grund av PMDS. Vi kan vara gravt deprimerade, paranoida, svartsjuka, hatiska, vi kan ropa och gråta och ha självskadebeteende. Vi kan anklaga andra i vår närhet för allt som är åt helvete, och nästa dag hata oss själva (ibland till döds) på grund av ånger och självhat. Det är INTE lätt att leva med någon som har PMDS. Men jag tror personligen att närhet och trygghet, är några av de viktigaste byggstenarna för ett hälsosammare liv med PMDS. Om vi verkligen inte behöver misstänka att vår partner lämnar oss för att vi är jävliga, om de förstår, så gott de bara kan, att det är en sjukdom, så är det lättare att studsa tillbaka från de mörkaste perioderna, och vi kan på grunden bli förlåtna, och förlåta oss själva. Även om vi hatar oss själva och vill knuffa bort även den närmaste så är en hård kram och en axel kanske just det vi behöver. Vissa vill på riktigt vara ensamma, och det ska givetvis också respekteras. Men ofta säger vi att vi vill det då vi egentligen bara vill att någon är med oss.

 

Sex rekommenderas också även om det är något av det sista man tänker på då man mår dåligt i sig själv. Men de viktiga hormonerna som utsöndras vid intim närhet kan verkligen få humöret att höjas, och kärleken till den egna kroppen hittas åtminstone för en stund.

 

4) EGENKÄRLEK. Just det, kärleken till sig själv. Det är inte bara i sexakter vi behöver hitta den kärleken då vi har PMDS. Det går också då man är ensam, även om det är något av det svåraste som finns. Jag har två sätt som jag rekommenderar för att hitta lite kärlek.

Uttryck dig. Prata med någon; partner, vän eller psykolog. Eller skriv, måla. Jag skriver och målar ofta under mina värsta dagar, det behöver liksom komma ut. Ofta handlar verken inte ens om PMDS utan det är bara ett sätt att få ut NÅGOT. Även om du inte är konstnärligt lagd kan du t.ex. föra dagbok. Du kanske vill skriva om hur det känns, det allra jävligaste och de allra fulaste tankarna. Det är okej. Men försök att i samma veva också skriva en liten lista med saker du är tacksam över. Vi behöver perspektiv då vi är som mest instängda i de hemska känslorna. Kanske din vän har lärt sig vad du behöver höra, eller så skriver du själv lite positiva saker som du ju vet innerst inte att finns trots att du kanske inte tror på dem just då.

Älska kroppen. Det är otrooooligt svårt att älska sig själv då man har PMDS. Speciellt kroppen. Det är ju kroppen som bråkar. Och man tycker den är ful och sjuk och äcklig. De som följer min blogg har antagligen sett mina rätt så intima självporträtt. Kolla taggen Kroppspositivitet (vissa inlägg är ännu oredigerade sedan gamla bloggen men bilderna finns där). Ni kanske tror att då jag vågat ta vissa av bilderna att jag verkligen älskade mig själv. Men det är tvärtom. De flesta av bilderna är tagna under mina absolut värsta dagar. Dagar då jag varit ensam och bara hatat mig själv. Jag har lärt mig att tvinga mig att hitta ett sätt tillbaka till egenkärlek. Och det har jag gjort genom fotografi. Jag tar naturligtvis en hel massa bilder jag hatar, men jag söker efter de där guldkornen där jag hittar former, färger, uttryck som får mig att inse att nog är jag ju vacker. Åtminstone lite, åtminstone ibland. Och det har verkligen hjälpt mig!

Om man inte är en sån som fotar (eller vågar boka fotografering med t.ex. mig) så finns det naturligtvis andra sätt att göra detta. Ställ dig framför spegeln och tvinga dig själv att hitta saker du kan ge komplimanger för. Det är SUPERSVÅRT då man mår som sämst, så bli inte nedslagen om du inte lyckas. Men fortsätt försöka. Det är okej om du ljuger också – du kanske vet att folk ger komplimanger för dina ögon t.ex., så ge dig själv den komplimangen även om dina ögon just då är rödgråtna och irriterade. Du kan också göra något annat med kroppen som får dig att inse att den har styrka och ork även då du hatar den. Just den där promenaden, eller lite fotbad, eller bara att orka smörja in den från topp till tå med kokosolja. Det är till och med okej om du går ut och köper nya underkläder. Du FÅR och SKA rå om dig själv. Det är du värd (FAKTISKT! Fast du inte tror det!).

 

Jag hoppas något här ovan kan hjälpa just dig, eller någon i din närhet om du delar med dig av texten. I nästa kursdel kommer jag att ta upp lite mer om hur omgivningen och de närmaste kan hjälpa till att uppehålla relationer då den PMDS-drabbade inte klarar det. Och en hel del om förlåtelse!

MEN; Du får fullt betyg i fortsättningskursen om du kan FÖRSÖKA älska och acceptera dig själv åtminstone en minut idag!

 

 

Leave a Reply