PMDS-kurs för partners

 

Jag vill skriva ett inlägg riktat till de som står kvinnor med PMDS närmast. Det är inte lätt att leva med oss, inte alltid, men er kärlek är något av det viktigaste vi har. Hoppas lite av detta kan hjälpa er förstå, och hjälpa er på vägen till att kunna möta oss.

 

Så här skrev jag för något år sedan i ett inlägg om PMDS: ”Det där med syndernas förlåtelse. Och korset. Det vill jag förmedla. För det är största smärtan med PMDS. Hormonerna tar över och jag beter mig dåligt. Jag är svag och behövande, rentav krävande, destruktiv och gravt deprimerad. Och konstant känner jag att jag måste ursäkta mig för detta. Mitt i smärtan måste jag försöka förmedla åt de närmaste att det är PMDS:en som bråkar – att de ska älska mig i alla fall. Att de ska se bortom – och förlåta. Det tyngsta med korset är just känslan av skuld.
Och jag måste ideligen försöka förlåta mig själv. För relationerna jag förstör, och för mitt eget självhat.”

 

Många kvinnor med PMDS erkänner detta – att det tyngsta är att se relationerna runtomkring dem falla sönder. PMDS är som en okontrollerbar allergireaktion på hormonerna. Vi är inte galna, men vårt beteende kan verkligen se ut så ibland. Om man har en partner som förstår och försöker sitt bästa – då ska man skatta sig lycklig. Att genomleva PMDS alldeles ensam är fruktansvärt. Det har jag också genomlevt, och mina vänner vände sig ofta ifrån mig, de förstod inte mitt krävande, deprimerade beteende. Inte gjorde jag det då heller.

 

Men genom att nu ha en partner, och genom att ha läst på en massa om andra kvinnors syn på PMDS och sina relationer börjar jag ha lite mer förståelse för hur man kan försöka sitt bästa. För det är det enda man kan. Och det är inte lätt. Här är några konkreta tips för partners som lever med en kvinna som har PMDS:

 

Det är på riktigt!

PMDS är ett verkligt syndrom (antagligen genetiskt enligt senaste forskningen) och om du har en partner med PMDS föreslår jag att du läser på om syndromet, och läser andra partners insikter. Det är viktigt för din partner att hon kan lita på att du tror på henne, och att du har så pass mycket förståelse för syndromet att du också kan förlåta henne för hennes beteende.

Och att du kan säga: ”Jag vet att detta inte är den du vill vara, att detta inte är allt du är. Det är okej. Jag är här.”

 

Det är inte ditt fel – och inte hennes heller!

Det handlar om att försöka göra sitt bästa. Och då hon lider som mest kanske du måste vara den starkare och mer rättfärdiga personen i förhållandet, även om det tar allt tålamod och lugn du har.

Men hacka inte på dig själv då det misslyckas. Det är inte ditt fel att hon har PMDS. Det är inte ditt fel att hon exploderar ilska över dig, eller då hon springer iväg gråtandes. Det är svårt att lära sig vilka punkter som kan trigga henne, för hon vet inte själv. Men med tiden blir det lättare att känna till de känsligaste punkterna, och också förlåta dig själv då du till synes sårat henne. Be om ursäkt då det behövs, om du svarat henne med ilska och missunnsamhet, eller vänt dig ifrån henne då hon behövt dig. Men bär inte ett kors som inte är ditt.

Något av det värsta med PMDS-episoder är att vi är helt medvetna om vårt beteende. Därför är korset så tungt att bära. Så då vi är som värst så känns det verkligen inte som att vi gör vårt bästa, och självhatet är otroligt starkt. Men det är det enda vi förmår just då, och kunde vi bara stänga av skulle vi göra det. Det är fritt fram att föreslå alternativ till en eskalerande situation (ta time-out, föreslå att du lagar mat, föreslå en promenad, eller något annat som du tror kan pausa det värsta och som kan få henne att visa en annan sida, åt dig men framförallt åt henne själv).

Säg: ”Förlåt. Jag gör mitt bästa. Men jag är inte heller felfri. Jag vet att du gör ditt bästa, och jag älskar dig.”

 

Föreslå en PMDS-varning!

Okej, det här låter kanske lite knasigt, men det är viktigt för partners att veta när PMDS:en kört igång. Jag rekommenderar verkligen att kunna prata om det. Att det flyter in i vardagen och att kvinnan kan säga när hon har ägglossning, och däri ligger informationen att det kan bli en nedåtgående spiral närmaste två veckorna. Men jag och många andra har svårt att kommunicera detta med ord. Vi skäms ofta för det – eller så tänker vi inte på det innan vi har vårt första utbrott. Och då är det ibland redan för sent för att hejda oss själva.

Jag har sett flertal tips på armband eller liknande som kvinnan kan ha på sig från och med ägglossning, eller då hon känner av sina symptom. På så sätt behöver man inte prata om det, men det finns synligt så att man kan ta det i beakttande vid behov. Hur ni än gör föreslår jag att du som partner har reda på när PMDS:en styr som mest, och verkligen respektera detta!

Säg ALDRIG: ”Vad är det NU DÅ? Har du mens eller!? PMDS är ingen ursäkt! Har du PMDS NU IGEN!?”

Istället kan du vara stor nog att känna igen då hormonerna kört igång och hon beter sig konstigt eller elakt. ”Vad kan jag göra för dig idag?” eller ”Jag vet att det är tufft just nu, jag accepterar det och ska göra mitt bästa.” är bättre alternativ än att bli arg på ett hormonellt faktum. Det är trots allt hon som måste leva i kroppen som bråkar, och hon skulle helst slippa. Av er två är det bara hon som på riktigt inte kan fly, eller hejda sig. Men det är som sagt bättre för er båda om du är förberedd!

 

Lyssna på henne!

Vad är det hon vill? Hon kanske säger att hon inte vill se på dig en sekund till, bara för att i nästa sekund bli arg för att du inte kramar henne. Det är en berg-och-dalbana – vi vet! Men försök lyssna på henne, och kommunicera under de bra dagarna. Behöver hon hjälp med sin självkänsla – är intimitet och komplimanger viktigt? Behöver hon hjälp med hushållssysslor, eller att få i sig bra mat? Behöver hon dras ut på promenad eller annan form av motion? Finns det sätt att motivera henne, finns det sätt att lugna henne, finns det sätt hon vill bli älskad på?

Alla dessa saker kräver att ni pratar – för vi är alla olika – och det kan dessutom variera från period till period. Vi vet att vi är krävande, och vi är ledsna för det, men vi är också otrooooligt tacksamma då ni hjälper oss, stöder oss och finns där i alla enkelhet då vi behöver en trygg närvaro.

”Vad är det du behöver? Hur kan jag bäst finnas där för dig idag?”

 

Gör inga stora beslut om relationen under PMDS:en!

Många relationer avslutas under PMDS:en. En del av dem återupptas kanske efteråt. Som partner är det säkerligen otroligt tungt att höra hotelser om break-ups, eller liknande, även om du vet att hon mår dåligt och är sin egen värsta fiende. Men om det bara är möjligt föreslår jag att försöka pausa, försöka övertyga henne om att du vill ha henne i ditt liv, att du vill fortsätta försöka (om det är det du vill alltså), och skjut upp stora beslut tills efter att hon fått sin mens. Framtidsplaner ska aldrig huggas i sten då hormonerna styr, det är inte rättvist för varkendera av er.

Speciellt om det finns barn med i bilden föreslår jag att ni pratar öppet i ett tidigt skede med barnen om PMDS, och att ni föräldrar sinsemellan försöker etablera en ”regel” att ingen av er hotar med att splittra familjen under PMDS – och om någon gör det blir det automatiskt uppskjutet tills båda är vid sina sinnes fulla bruk. Inget av detta är lätt i en uppeldad situation då båda är arga, men djupt rotade tankar, intentioner, ”regler” kan hjälpa till att få båda eller en av er att ”snap out of it” och skärpa till er tills det lugnat sig.

 

”Jag går ingenstans. Det här är temporärt och jag finns här för dig nu.”

 

Ta hand om dig själv!

Om du också lider av psykisk eller fysisk ohälsa, se till att få hjälp och ta hand om dina problem. Men även om du är frisk behöver du komma ihåg att du bara är människa och att också du behöver vila, motion, bra mat och vatten, och tid med dig själv. Vad det än är som gör att du orkar med ditt liv – se till att du får något av det med jämna mellanrum. Men om du kan så försök passa in det på hennes bättre dagar, eller då ni kommit överens om det. Att rusa iväg precis då hon gråter eller behöver hjälp med vanliga hushållssysslor kommer att få henne att tro att du inte tar PMDS på allvar, och ”all hell will break loose”. Men om ni kommit överens och hon ändå bryter ihop och anklagar dig för att du undviker henne och hatar henne och allt möjligt hemskt – förlåt henne. Helst genast. Hon kanske fick en otrolig panikattack och du kunde inte nås – det är något av det obehagligaste som finns. Hon tror att du lämnat henne för någon annan – eller att du ligger död i något dike. Förstå hennes plågor och möt henne på vägen. Ta din telefon med om det bara är möjligt.

 

Fira då det gått om!

Säg till din partner att hon ska meddela då hon mår bättre igen – eller så gör hon det automatiskt för att det verkligen är en otrolig börda som lyfts från hennes axlar. Behandla detta som något av verklig vikt! Fira det med henne genom extra gulligull, eller en blomma, eller vadsomhelst inom er relation som betyder att ni verkligen uppskattar varandra. Eller föreslå att ni gör något roligt tillsammans nu då ni vet att båda orkar. Det är av yttersta vikt att ta hand om förhållandet på allvar under de fina dagarna då hon är älskvärd, älskande, humoristisk, glad och givmild – då hon älskar sig själv och kan ge av sig själv till fullo.

Det är dessa dagar ni utvecklar ert förhållande, och det är också då ni ska prata igenom det som kan ha hänt under PMDS-perioden. Gör det med absolut förlåtelse, och gå igenom endast sådant som konstruktivt kan tas upp och förbättras. Om något lämnar och gnaga inuti kommer det bara att komma fram nästa gång, försök behandla färdigt saker som kan ha lämnat på hälft.

”Tack för att jag får tillbringa mitt liv med dig. Jag älskar dig.”

 

Gör ett medvetet val!

Det här är lite svårt om inte kvinnan vet att hon har PMDS eller inte sagt det. Men då du vet, då du är informerad – då vet du också att detta är en del av den hon är – och det lär inte försvinna i första taget. Det är som vilken annan sjukdom som helst – kan du älska henne genom hennes dåliga dagar – då vet du att du är på rätt plats. Om det känns som att du inte vill ha något av detta i ditt liv – då kan du inte vara en partner åt någon med PMDS. Kärleken måste segra för att ett parförhållande ska hålla genom ett liv med PMDS (och många andra sjukdomar som tar tid, ork och tålamod).

Vi lider ofta av självhat gällande detta – att vi spyr ut allt detta fruktansvärda på människor vi älskar. Många gånger vill vi bara stänga in oss och absolut inte ha några relationer överhuvudtaget. Vi vill inte ge detta mörka åt någon vi älskar – vi vill inte att någon annan ska känna tyngden av vårt kors. Men ingen förtjänar heller att vara ensam – och det finns människor där ute som kan älska oss och är villiga att göra det genom allt helvete som komma skall. För vi är också underbara, vackra, älskande kvinnor som ger allt vi har de dagar vi kan. Jag tror vi är värda er kärlek – men det måste vara ett medvetet val ni gör.

”Jag har valt dig. Jag har valt hela dig.”

 

3 Responses

  1. Helena
    | Svara

    Åh… Det här var något av det finaste och vackraste någon någonsin har skrivit om mig❤️!!! För detta är jag och min man. Vi har 24-års erfarenhet och har inte tänkt ändra på det i första taget men åhhhhh vad jag känner mig vacker och duglig efter att ha läst din text, tack!😍

    • Soulmama
      | Svara

      Åh, vad fint att du kan ta det så, och att ni kämpat er igenom detta och håller ihop <3 Ni visar åt oss alla att det går!

      • Helena
        | Svara

        ❤️

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *