”Så jävla duktig” – en otroligt fin satsning från YLE

Passande inlägg idag. Idag som jag fick ett chockerande beslut från Fpa. Noll euro denna månad. Och jag som sitter med nästan 1000€ i räkningar och ingen inkomst. Jag orkar inte gå in på det. Men i all min misslyckade duktighet får jag i alla fall skriva om YLEs fina satsning som handlar just om unga kvinnors duktighet. (Men trots min duktighet lyckas jag inte fixa problemen med hemsidan just nu, så det fattas inbäddade videor och en del bilder. Men länk till serien finns nog!)

För någon månad sen fick jag ett mejl av Michaela Rosenback på YLE, och hon undrade om jag ville titta på dokumentärserien ”Så jävla duktig” och kanske säga några ord om den eftersom jag ofta tar upp samma tematik som i serien – nämligen prestationskraven på unga kvinnor.

Det ville jag såklart. Och för en vecka sen fick jag börja förhandstitta de fem avsnitten. Jag sträcktittade. För så bra är serien. Idag släpps den och ni kan se den HÄR!

I korthet beskrev Michaela serien såhär, och jag tyckte det sammanfattade serien bra: ”Den handlar om att unga kvinnor aldrig varit så framgångsrika som idag (vi toppar i studieresultat, tar stora karriärskliv och tar plats i sociala medier) men aldrig har så många mått dåligt på grund av stress och prestationsångest.

Alldeles för många är duktigare än vad de orkar, hela tiden och på alla plan, och i längden kan det få ödesdigra konsekvenser.

I serien får vi följa fem unga finlandssvenska kvinnor i deras vardagsliv. De har alla olika livssituationer, någon är sjukskriven för utbrändhet, någon kämpar hårt för att nå karriärsmässig framgång och en tredje är hemma med små barn – gemensamt för alla är att de känner av samhällets press och ideal. Under flera månader har de vloggat och i serien berättar de om sina erfarenheter av att vara ung kvinna idag.

Med Så jävla duktig vill vi visa att vi inte på något sätt är förskonade från stress och ångest i Svenskfinland. Också här går folk in i väggen, också här är stressrelaterade panikattacker vanliga.”

Jag berördes verkligen av seriens korta och träffande avsnitt. För jag är dessa fem kvinnor. Jag är stolt och tacksam för deras mod att berätta om sina liv och sina duktighetssyndrom. Men de får mig också att själv bära huvudet lite högre – för jag är inte ensam, och de visade mig att vi verkligen är starka också i våra svagaste stunder. Trots att vi inte orkar, trots att det inte borde krävas av oss. Ändå finns där en styrka.

Jag grät i varje avsnitt. Inte för att det är överdrivet sorgset eller så. Utan för att det är så VERKLIGT. Jag säger det igen; jag är dessa kvinnor. Vi är varandra och kanske är det så att i stort sett alla bär på denna press. Men bara en del av oss dukar under för den, på allvar.

Det är kanske den enda kritiken jag har att ge också. Att det finns springor att falla emellan, att det finns orsaker till att vissa faktiskt dukar under. Trots att dessa kvinnor har det tufft och de är ärliga och öppna så saknade jag kanske ett fall där man sett hur vården och byråkratin kan skapa en värre sjuka än den som utmattning och ångest redan ger.

Och jag pratar inte bara om mig själv nu. Jag känner flera i samma sits. Också då man redan kraschat ska man vara så jävla duktig. Man ska kunna lagen bättre än de som svarar i telefon vid Fpa (och jag överdriver inte, jag har flertalet gånger läst upp eller skrivit åt dem deras egna paragrafer för att få rättelse). Man ska hävda sig och vara krävande och ta plats för att få hjälp från socialen eller vården. Man ska vara högljudd och bestämd då man inte vill annat än stänga in sig och krypa under täcket. Man ska ha en stadig röst då man bara vill gråta. Men samtidigt för man inte ”se för frisk ut”. Till och med då det redan gått för långt finns prestationskraven där.

Jag har varit sjukledig nu två månader. Och det kan räknas på en hand de dagar jag INTE suttit i telefon och krånglat för att få mitt lilla utkomststöd och sjukdagpenning (och veta vad jag har rätt till) . Inte en enda dag har jag gått fri från oron över pengarna. Hur min sommar ska bli. Hur ont det gör i hela min kropp och hur jag inte orkar kämpa längre för att få vård så att sommaren skulle bli lite mindre smärtfri.

Inte en dag. Och nu visar det sig att jag varken får pengar eller vård. Flera veckor har jag kämpat, ringt, frågat, krävt och till sist bara väntat på det jag trodde var min lagliga rätt. Men icke.

Glädjande nog kan jag dock berätta att YLE kommer att ta upp den mer byråkratiska sidan i ett annat program till hösten – så vi hoppas att det väcker uppmärksamhet så vi kan få en förändring till stånd!

Hursomhelst är serien både kortfattad och effektiv – men också väldigt viktig och berörande. Som dessa kvinnor också tog upp i serien så spelar det inte någon roll om någon konkret sätter krav på en eller om det är saker som kommer till en omedvetet från samhället, eller från en ohälsa inuti. Pressen och ångesten är lika verklig oavsett.