Jag orkar fortfarande inte dra hela historien om Fpas nekande beslut. Jag försöker såklart reda ut det. Trots att jag säger att jag ger upp. Men det finns inget ”Jesus, take the wheel”. Det finns ingen som kommer och lyfter upp mig och ringer samtalen och orkar åt mig. Man är alldeles ensam, det är man. Då man fallit mellan springorna.
Men jag låg hela gårdagen och grät. För orättvisan. För sjukan. För mamma. Och idag är jag totalt utmattad, såklart. Som om jag inte var det innan. Men jag ville ändå orka något. Jag drog på mig sötaste jumppa-dräkten, inklusive magtröjan som visar alla bristningar, och begav mig ut på liten promenad/springtur. Det var hett men skönt att orka sig ut trots allt. Sommaren doftar så gott nu.
Tyvärr blev hela springturen alldeles för dramatisk. Jag orkade ju inte såklart springa många meter, och borde kanske ha värmt upp för jag kände en lårmuskel sträckas obekvämt. Så jag svängde hemåt, ändå nöjd med korta turen. Och då kommer en stor geting och börjar cirkla runt mig. Paniken väller in i mig och jag börjar springa. Jag tänker att med vinddraget ska den nog hitta annat att lukta på. Men nej, den cirklar kring mig hela vägen hem. Och att jag orkade springa de hundra metrarna hem, eller vad det kan ha varit, är otroligt. Först på gården hittade getingen annat att göra och jag flämtade och ylade (hoppas inte grannarna hörde) ända in. Lårmuskeln är nu alldeles slut och hjärtat sprängdes nästan av ansträngningen och paniken.
Jag vet inte vad som skulle ha hänt om jag blivit stucken. Jag vet nämligen inte om jag är allergisk. Därför är fobin så jobbig. Så jag vet inte om jag vågar springa ensam alls nu…
Men jag har duschat och ska äta lite. Sen måste jag försöka få ut lite gurkplantor i växthuset. Allt har hamnat efter då jag igen fallit in i en hårdare byråkratirumba. Men jag ska våga mig dit med getingar och annat otyg, för jag vet att besvikelsen på mig själv om jag låter allt gå mig förbi är värre än det mesta.
Jag delar nu ändå med mig av några bilder från senaste dagarna. Favoriten smörbollen blommar. Syrenen doftar och jag fick in en liten bukett. En billig matbutiksros har jag lyckats övervintra i norrfönstret och den blommar nu på trappen. Och ekorren jag träffade häromdagen säger ”hej” till er också.
Tack för att ni orkar med mig, ni som orkar. Jag hoppas att min historia blir en solskenshistoria till sist. Även om det just nu känns som att jag aldrig kommer räcka till för mina egna drömmar, eller andras förväntningar.
Fager Dam
Om du blir stucken kan du ta en kyy-pakkaus. Jag hade förra sommaren ett getingbett som blev så sjukt att jag till slut måste fara till läkare och få en kortison-kur. Fick beskedet att jag genast borde ha tagit kyy-pakkaus! Så det gjorde jag följande gång 😅 usch så mycket getingar det var ifjol! En annan sak att tänka på är att de sticker bara när de känner sig hotade – de två gånger jag blev stucken ifjol var för att jag störde deras bo.
Soulmama
Hmm, jag har varit skeptisk till kyy-pakkaus, fast jag nog har en i väskan. Borde kanske förnya dock. Jag har också allergimedicin, fast jag inte vet om jag är allergisk. Så jag har lite såna där backups. Men att vara ensam och inte veta om det är verkliga symptom eller bara panikångest är skrämmande. Jag vill ju inte ta medicin i onödan heller, man kan ju få reaktion av dem också 😛 Och jo, jag förstår att de sticker när de är hotade. Därför försöker jag mest bara undvika dem. Blev totalt chockad att den där ena följde mig så långt, jag tänkte ju förstås att den var aggressiv…