En av de viktigaste böckerna i mitt liv!

Igår läste jag klart Stephen Kings ”On Writing”. Och nej, det här inlägget handlar inte om den boken. Men King fick mig att återigen se på behovet av att läsa mycket, om man ska skriva. Och jag vet att jag varit jättedålig på det senaste åren, men att jag också bättrat mig senaste halvåret ungefär.
Jag har inte läst massor med Stephen King heller, och det är i tonåren jag läste om jag läste. Och visst, t.ex. ”Flickan som älskade Tom Gordon” är en bok som stannat med mig. Men det här inlägget handlar inte om den boken heller.

Det här inlägget handlar om den enda bok jag läst flera gånger, antagligen mer än fem. Och det är inte så svårt att göra, för den är så liten. Men det finns många orsaker till varför jag läst den så många gånger, och varför jag nu, efter en flera år lång paus, läste den igen. Jag behövde nog återvända till den, nu efter att mamma inte längre finns. För den behandlar döden lite, och var definitivt en helt ny läsning denna gång.

Det är Ika Österblads ”Brev till andra sidan”. Den kom ut på Författarnas Andelslag 2003. Jag tror att mamma kanske hade den, jag läste den, och blev förtjust. Så jag skickade brev, eller mejl, till Ika och bad om att få köpa ett ex. Boken kom på posten, vackert signerad, och med ett fint litet vykortsbrev.

”Klart du ska ha ett eget ex. Och inte behöver du betala.
Mycket glad blev jag: För anledningen att ge ut boken var en förhoppning om att inspirera någon, om så bara en enda, till att tänka. (Så nu vet jag att det var värt det)…”

Boken är liten till formatet och bara ca 60 sidor kort. Det är W som skriver brev till (döda barndomsvännen?) Anni. Och det är poetiskt, skrattretande lustigt, bistert svårt och allt som jag älskar. Det är varandet i en stuga vid en sjö, gäddfiske, vedhuggning, och barndomsnostalgi (som inte alls påminner om min egen, men ändå).

Och ”Brev till andra sidan” blev en av de mest lärorika böckerna jag läst, och den som inspirerat mest till mitt eget skrivande. Ika visade mig att man FÅR skriva kortprosa. Om man nu kan kalla detta kortprosa – men i alla fall. Jag visste inte att ett sånt här format fanns innan jag läste denhär boken.

Jag hade skrivit en diktsamling innan (undrar var refuseringsbrevet är?). Och jag påbörjade en samling kortprosa i samma veva som jag fick boken till mig. Jag har nog Ika att tacka för den samlingen. Den är ju inte utgiven, som tur är, men jag funderar på att stjäla lite av mig själv därifrån till framtida projekt. För jag hade den poetiska närvaron så färskt i mig.
Ika lärde mig att man får skriva poetiskt, sorgligt, roligt, fragmentariskt. (Och bli utgiven!) Nog finns det en historia, förstås. Men fokus finns i ögonblicken, detaljerna, känslorna, orden, tankekaramellerna. Ja, det här är en karamell man verkligen får suga på. Ingen lång stund, den är ju så liten, men smaken sitter i länge. Uttryck som ”peka med ögonen” har suttit kvar i mig sen 2004.

Och speciellt i Kärleksbitar (2014) syns det att jag fortfarande trodde att man fick skriva kortprosa. På det sättet som jag då gjorde det. Sedan dess har jag lite tappat tron, men blev påmind igen.

Jag skriver också i ögonblicken, känslorna, mer än den övergripande handlingen. Därför är väl mitt romanskrivande lite svårt just nu. Men jag är glad att jag igen läste boken för jag blev påmind om att man får skriva både lustigt naivt – och svårt på samma gång. Precis så skriver ju jag! Jag vill blanda in mina gammaldags ord i naiviteten, något jag också fått kritik för. Men Ika visar mig att jag får. Än en gång. Man behöver faktiskt inte skriva för den breda publiken – men man behöver inte heller tro att man väljer bort den bara för att man skriver på sitt eget sätt. Man kan bjuda in, med all sin egenhet.

Nu känner jag mig så glad och peppad. Som att jag nog kan bita i romanredigeringen – och nya skrivprojekt – med min egen röst och mitt eget språk. Come hell or high water.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *