Kroppspositiviteten räcker inte till mitt hår

Alltid då jag skriver om kroppspositivitet försöker jag visa hur jag faktiskt älskar min kropp. Även de dagar jag inte riktigt gillar den. Men jag försöker också vara ärlig med hur jag faktiskt inte gillar den hela tiden.

Detta är något som oftast tar fart under de sämsta PMDS-dagarna. Då kan det vara riktigt svårt att gilla min kropp, men jag brukar försöka vända det genom kärlek, fotografering etc.

Men sedan jag slutade röka har det lite spårat ur för mig och jag måste anstränga mig. Jag har gått upp cirka 5kg sen jag slutade röka. Och inte för att jag äter mer, tror jag, det är väl något med ämnesomsättningen. Men jag trodde ju man skulle känna sig lättare efter att man slutat röka. Istället upplever jag mig inte bara tyngre, utan rejält osmidig och klumpig och stel. Kanske det sammanfaller med att jag motionerat för lite, eller att fibromyalgin lagt i en högre växel. Men det känns ju ledsamt att ha klarat av att lämna bort tobaken, men det mest är negativa resultat överlag…

Nå, det var inte vikten och osmidigheten jag skulle prata om, utan mitt hår. Det är en av de saker jag antagligen tagit minst upp då det kommer till min kropp – kanske för att jag faktiskt har massor med problem gällande håret. Inuti.

Jag hade massor med hår då jag var liten. Tjockt och blont. I tonåren började jag klippa det kort, och kemikaliefärga rött. Då jag sedan i tjugoårsåldern lät det växa ut igen fanns knappt något hår kvar. Jag vet att jag burrar upp det en del, och har fluffiga knutar på huvudet. Så det ser kanske mer ut än det är – och det är ju också den bilden jag försöker ge. Jag lurar er, och mig själv.

Om jag borstar ut mitt hår och sätter ett finger runt (inte dreadsen medräknade) så är det ungefär samma grovlek som ett lillfinger, om ens det. Det är lite det. Det är rejält tunt. Och det gör mig ledsen. Jag äter starka biotin-kosttillskott och har försökt med diverse annat, men det verkar inte vilja växa ut mer. Istället faller det stora klasar ur det mellan varven.

Och så är det färgen. Sedan jag var 25 ungefär har jag haft gråa hår. Ja, det började då redan. Antagligen i samma veva som utbrändheten smög sig på. Men det var ju ändå bara några gråa hår. Och jag färgade ibland med henna. Det var inte mycket att fundera på.

Men nu… Då jag editerade bilderna från min gröna dag så visste jag inte hur jag skulle våga publicera dem. Så illa mådde jag över mitt utseende där en stund. Ja, jag hade ganska stor utväxt efter senaste hennafärgningen. Men jag hade ignorerat hur grå den utväxten var. Liksom, helgrå, nästan. Det syns på bilden nedan. Sånt jag inte sett i spegeln.

Jag hade inte färgat på länge för jag tänkte att jag skulle låta det växa ut och se hur gråheten tar sig uttryck. Men då jag såg bilderna så blev jag så ledsen över hur grå hela jag såg ut på nåt sätt. Inte vill jag ännu vara tanten med grått hår. Inte ännu.

Och jag tyckte jag var dum som lagt en hel dag på att ta fina odlingsbilder med så hemskt hår. Det är ju inte bra för marknadsföringen! Allt kändes bortslösat en stund.

Men det var ju bara att ”dra upp snårn”, och igårkväll färgade jag med henna igen. Nu tycker jag om hårfärgen, och även om det är tunt, och hopplöst grått där inunder, så passar det bättre med min personlighet, känner jag.

Och nej, om man mår dåligt över sitt utseende ska man inte behöva ändra på det. Det är tankesättet som ska ändra! Men jag klarade inte det denna gång. Och henna är till och med hälsosamt för mitt hår, så jag tänkte att det kanske gör nytta på djupare plan än min kroppsfixering…

Hej bara med ärligt, naket inlägg. Jag kommer aldrig att ha det hår jag drömmer om. Så är det bara. Det ligger väl inte i mina gener (för jag fick inte mammas fina hår). Men jag gör mitt bästa för att vara den person jag drömmer om. Ändå.


Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *