Svävande poet eller stenkall businesskvinna?

Jag tyckte mycket om Ellens inlägg där hon pratade om hur hon alltid velat vara en Good Girl. Jag kände igen tankarna så väl – även om jag kanske snarast varit just en Good Girl, i alla fall i tonåren, och mina hemliga önskedrömmar varit lite mer… paradoxala?

Ellens inlägg är ofta fullspäckade med popkulturella referenser som de flesta går mig förbi (min ”tv-karriär” var kort och intensiv, hej Roswell och MTV, och har varit smal sedan vuxendomen tog över). Men jag kände i alla fall mycket bra igen tanken om the Good Girl, till exempel då Rory från Gilmore Girls. Den serien tittade jag igenom för nåt år sen för första gången. Jag älskar tanken på att kunna litterära referenser, snabba dialoger, blandat med duktighet. Skolstart, näsan i boken, snällhet. Jag tycker om min duktighet också. Ibland. Men den har ju till viss del tvingat ner mig på knä, så just nu står den kanske inte högt i kurs.

Men hursomhelst, jag bär också på önskedrömmar om vem jag skulle vilja vara. Och de har varit samma sedan jag var liten. De är två väldigt olika. Som inte alls går ihop. Och jag börjar förstå min utbrändhet, och mig själv, bättre nu för att jag slits mellan dem.

Jag vill vara någon som påminner om Anne-Lise som Stina Wollter skriver om i Kring denna kropp. Hon var en konstnärstjej som Stina gick i konstskola med i Kokkola på 80-talet. Och jag såg verkligen Anne-Lise framför mig då Stina beskrev henne, och då hon förklarade hur hon velat vara som som hon. Liten, flyktig, lite snubblig och liksom… älvlik. Kanske. Istället för sådär brötig och stor och färgstark…

Precis så har jag också känt. Jag har velat vara en svävande poet, konstnär, bohem. Mycket mindre, liksom nätt. Tystlåten, blek, betänksam. Rödvin, cigarett, kanske. Svåråtkomlig på grund av djupet. Men så närvarande ändå att alla liksom faller pladask. Och förstås full av talang.

Men jag älskar hur Stina också beskriver hur hon kommit fram till varför vi är som vi är. Hon, precis som jag, har börjat förstå varför vi är som vi är på utsidan. Och det är just på grund av hur vi är på insidan. Vi skyddar vårt inre. Vi är sådär starka som dom säger, för att vi kan inte annat. Men inuti finns ändå en snubblande, osäker, nätt Anne-Lise. Och inne i Anne-Lise finns en stor och färgstark personlighet som inte riktigt kommer ut.

Och min andra önskedröm? Den är ju liksom tvärtom. Att vara stenkall businesswoman. Eller, liksom en härdigare och mer framåt version av Good Girl-tanken. Jag får såna infall ibland. Tänker att nu banne mig ska det bli ekonomisk vinning av allt det här, istället för den förbannade förlusten som tar sönder min kreativitet och min ork. Jag vill vara professionell och liksom en sån som inte behöver armbåga sig fram, för folk släpper en frivilligt förbi. Jag menar inte på ett elakt sätt, att jag vill ta över världen och regera. Nej, liksom bara rak och stolt och framgångsrik i det jag gör. Inte osäker, snubblande, tvivlande, hopplös.

Jag är ju ändå alla dedär sakerna. Och mycket mer. Jag är så många kvinnor i en att man liksom egentligen häpnar och får svindel. Där emellan dem pendlar jag och försöker omfamna och älska bäst jag kan trots att också alla deras fula sidor syns mellan varven. Eller den fulaste sidan är väl då jag inte riktigt orkar med nån av dem. Då jag blir ett hopplöst ingenting liksom.

Men hej, vi gör vårt bästa. Och ja, hösten är en form av nystart. Jag ska försöka få utrett till vilken grad det är meningen jag ska vara svävande poet, och till vilken grad businesskvinna. Och till vilken grad en sådan som verkligen tar hand om sig själv. För att hon ändå är den enda jag har.

PS. Har ett par ex nu av Signerat med ditt namn-diktsamlingen om nån vill köpa direkt av mig för 15€.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *