Då Nina Åbrandt, eller Ninas Yogiska, som hon heter i mina kontakter, frågade om jag kunde tänka mig att ta på mig fotojobbet för hennes bok var svaret ett självklart ”ja!”. Trots att jag aldrig gått någon yogaworkshop med henne, och trots att jag inte har någon relation alls till kundaliniyoga. Jag visste instinktivt att Nina och jag kan arbeta ihop och mötas i något större än yogan – kanske i hjärtat och i livet för att låta lite klyschig.
Och jag visste att trots att jag inte hängett mig åt någon viss form av yoga, och utövar yoga avslappnat och opretentiöst bara för mig själv, så skulle det finnas saker i just Ninas bok som skulle nå ut till människor i alla skeden av livet och i alla relationer till yogan.
Jag hade rätt.
Förutom att arbetet med fotona gick smärtfritt – rentav njutbart och skrattigt – så var boken precis ungefär exakt så som jag trodde den skulle vara. Tillmötesgående, varm och opretentiös.
Jag fick den idag och sträckläste. Den gick rakt in i hjärtat. Och, detta ska Nina ta som en komplimang, det hade ingenting med yoga att göra. Jag har full respekt för hennes kunskap som yogalärare och tycker att hon ger precis lagom munsbitar av kundaliniyogan i sin bok. MEN det som nådde mig, och som säkert kan nå vemsomhelst, är snarare en öppen och självförlåtande och -förstående livsväg vi alla kan välja. Är inbjudna till.
Jag ska nog inte säga mer om boken. Jag hoppas många läser den.
Och jag låg och stirrade i taket då Nina meddelade att boken nu låg i min postlåda. Jag låg och var ledsen över att livet och sommaren liksom går mig förbi då jag inget orkar och inget kan. Jag kände mig fullständigt hopplös. Sorgsen.
Men Ninas bok låg i postlådan och jag tog mig ut dit. Och så läste jag. Jag var närvarande och medveten och tog tillvara mitt liv genom att insupa boken. Om jag så bara fick den timmen eller så ut av hennes skrivande så vore det tacksamt och tillräckligt. Men jag tror nog jag tog mer med mig än så 🙂
Lämna ett svar