Hur ska en tjock kvinna klä sig?

Förstås så avsmalnande som möjligt. Dölja det opassande, och framhäva det som duger.

JA SKOJA BA! 😀 Nej, svaret är såklart att alla, oavsett storlek, form och färg ska klä sig precis som de själva vill!

Det jag vill komma till är dock ordet ”vill” och vilket utrymme jag haft, eller inte haft, att välja, som tjockis livet igenom.

Såhär är det. Jag råkar tycka att kläder är intressanta. Borde man skämmas för det? Låter det ytligt? Det vore väl ändå mer underligt om jag inte tyckte kläder var intressanta – jag utbildade ju mig till sömmerska för länge sen, för att drömmen var att bli kläddesigner. Och långt inne (ibland inte såå långt) i mig finns en verklig kärlek till kläder.

Det är medvetet jag inte säger ”mode”, utan ”kläder” istället. Jag bryr mig faktiskt väldigt lite om mode. Jag tycker om olika saker från olika perioder av mode. Det som råkar vara inne just nu är kanske inget för mig – eller så plockar jag på mig nån detalj som jag tycker är intressant.

Poängen här, och jag har en sådan, är att min relation till kläder aldrig varit oproblematisk. Eller aldrig tidigare varit så oproblematisk som nu, om man vill låta optimistisk i nuet. Och en av orsakerna till att det varit problematiskt ibland är just min storlek. Speciellt den storlek jag var under tonåren och i början av 20-års-åldern. De formativa åren i en ung kvinnas liv blablabla och så vidare.

Jag har alltid, enligt finländska mått mätt, varit relativt fattig. För mig har det bara i absoluta undantagsfall hänt att jag köpt något nytt, och till fullt pris. Så länge jag kan minnas har jag handlat på loppisar, men det tog ganska länge innan jag verkligen började hitta kläder där känns det som. Men i tonåren och genom studieåren så var det reakorgarna och -ställningarna i våra vanliga klädbutiker som var mina ställen att shoppa.

Och det är under mina uppväxtår som det just och just började dyka upp dessa avdelningar för större storlekar i klädbutikerna. Jag tyckte då, och ännu ibland, att dessa avdelningar har en tantigare känsla (nuförtiden har jag kärlek för tantiga kläder, men som 16-åring kändes det inte bekvämt att inte få välja något ungdomligt). Och det verkar typ alldeles nytt nu att vissa butiker har börjat ha SAMMA kläder som går upp i storlekarna helt SOM OM VI VORE VÄRDA SAMMA DESIGN SOM SMALA. Jaa, tänk!

Men hursomhelst. Då under mina allra tjockaste, formativa år, så var det väääldigt svårt att hitta fina kläder i min storlek på -70%-ställningen. Och vid loppisar förstås. Jag minns detta som att jag INTE hade några val – jag var tvungen att köpa då jag kom över något i min storlek och en prisklass jag klarade av (oftast under 20-lappen oavsett typen av plagg), annars skulle jag vara utan.

Nu då jag tänker tillbaka så känns det inte som att jag hade någon egen stil alls. Jag hade det som fanns, och det jag hade råd med. Och jag gjorde förstås mitt bästa för att försöka få det att likna mina smala vänners kläder, så att jag inte skulle se… fattig och fet ut. Hej bara, ärlighet.

Faktum är att jag fortfarande bär detta med mig. Det är fastetsat i mig på ett verkligt djupt plan. Och för att jag fortfarande är hopplöst fattig och nu nästan till 100% handlar på loppisar så kan jag inte välja enbart enligt vad jag verkligen skulle önska mig. Men jag har i alla fall liksom en kategori av vad jag tycker är snyggt, och letar kläder i min storlek som ens lite passar in. Och då jag hittar känner jag ett stort begär av att köpa, för det känns som att chansen kommer för sällan i rätt storlek och stil och pris.

Skulle jag vara rik vet jag precis hur jag skulle klä mig. I riktigt konstnärliga kläder, handgjorda i linne och ylle. Jag skulle understöda dessa klädkonstnärer och jag skulle glädja jorden samtidigt. Jag skulle också antagligen betala mellan 60 och 300 euro per plagg. Så, jag är långt från att leva det livet.

Och det hör till saken att jag nu är lite smalare än under mina tjockaste år. Det ska inte spela någon roll – men jag vet att det gör det. Hade jag varit en 3XL hade det varit ännu svårare att hitta kläder som passat just min stil. Fortfarande. Trots det större utbudet, men framförallt på grund av kostnaden för att hitta kläder i den stil man önskar. Och jag är så ledsen över att det är så.

Jag försöker tänka när jag senast köpt något till fullt pris. Jag tänkte på jeansen jag faktiskt var typ tvungen att köpa för ett par månader sen på grund av viktuppgång, och för att jag inte råkat hitta något på loppis. Men faktum är att också de var -30%. Jag tänker på strumpor och underkläder, för de köper jag ju nya. Men ändå alla de jag nu minns från senaste åren har varit på något sätt på rea, eller något specialerbjudande för medlemmar eller sådär. Jag kan ju ha förträngt något inköp, men det jag minns är två par Ecco-skor jag köpte för flera år sedan. Det inköpet lever vidare på mitt kreditkort och jag har nog inte ännu heller betalat bort hela summan. Skorna lever också vidare, men på grund av fotproblemen kan jag inte heller använda dem hela tiden…

Hursomhelst, jag hamnade iväg på ett sidospår. Det skulle inte handla om pengar – trots att just det spelat så stor roll i mitt sökande, eller försök att lyckas fånga in, min stil. Mer skulle det ju handla om just kläderna på kroppen. Vilka kläder på en stor kropp?

Och ja, jag älskar kläder, och att experimentera med dem! Ja, jag tycker det är intressant att jag kan klä mig ”smickrande” som de kallar det, så det passar min kroppsform och alltså får mig att se smalare ut. Och det funkar. Jag får ofta, fortfarande, till och med då jag gått upp i vikt, komplimanger om hur smal jag ser ut, då jag klär mig på ett visst sätt. Om jag tar det som komplimang eller inte beror på mitt mående – oftast menar de ju faktiskt väl.

Och jag vet att jag ibland klär mig så att det kan äckla vissa. Som då jag visar magen. Eller benen. Helt utan skam dessutom. Då ser jag kanske inte så smal ut, och jag framhäver kanske precis det som vi tjocka lärt oss att dölja. Men jag tycker det är minst lika roligt och intressant – för då gör jag ju det inte för att provocera. De gångerna bryr jag mig inte alls vad folk tycker. Då har jag antagligen valt plaggen just för att jag diggar stilen på kläderna. Och tycker att det är helt okej att klä mig just så för att jag diggar de kläderna – oavsett vad ”Klä dig rätt för din kroppsform!”-artiklarna i damtidningarna har att säga om saken.

Men jag erkänner så här som avslutning; ibland är jag avis på de mer normsmala. Och de som har stabil inkomst. För de kan välja fritt hur de klär sig. Klart att det för normsmala också finns ”rätt” sätt att klä sig etc etc. Men nu pratar jag inte om normer eller hur folk ”borde” klä sig. Jag menar att de har VAL. De har faktiskt val som jag inte har.

Jag vet hur stor KRAFT det finns i att klä sig både bekvämt och så man känner sig snygg. Det är otroligt peppande att sätta snygga träningskläder på sig. En vacker klänning inför en fest. Eller vadsomhelst som KÄNNS sådär otroligt rätt för både kroppen och tillfället. Och alla har inte möjlighet till den kraften alltid. Men som tur är vi påväg mot rätt håll i alla fall. Det tror jag faktiskt.

Och jag är en hejare på att hitta det jag behöver på loppis. För att rycka mig bort från detta ytliga, materialistiska ämne så säger jag det ännu; tack för att jag har de kläder jag BEHÖVER. Varmt om vintern, svalt om sommaren. Allt gott.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *