Jag hade en fantastisk dröm inatt. En sån som man verkligen inte vill vakna upp från. Och det var en dröm om en riktig kvinnoklinik.
För det första var det en mäktig dröm, för mamma var där. Jag drömmer rätt ofta om henne, men det är bara nyligen jag börjat drömma som om det vore ”normalt”. I början, efter att hon dog, så kunde jag drömma så först, men i slutet av drömmen kom jag alltid ihåg att hon är död, vilket gjorde drömmarna obehagliga. Men nu är hon allt oftare bara där, som hon ju borde vara.
Och i drömmen visade hon mig lokaltidningen och sade att det fanns en artikel om en ny poliklinik på sjukhuset som vi kanske borde ta mig till. Jag orkade inte ens läsa artikeln, utan konstaterade att om det finns mer att undersöka så går jag med på det. Jag vill bara få hjälp.
Men då vi väl kom till väntrummet, i en mystiskt omärkt poliklinik, så fanns tidningen med artikeln där. Så jag tänkte att jag kan ju läsa den i väntan på, så jag nu vet vart jag hamnat.
Och det visade sig att jag kommit till en poliklinik för PMDS! En klinik där också andra syndrom och sjukdomar som påverkar PMDS togs i beakttande, för att titta på helheten, så som min fibromyalgi och min underfunktion i sköldkörteln.
Jag sken upp och utropade åt mamma: ”Så de har fattat att PMDS är allvarligt nu?! Det är liksom godkänt av Fpa och allt??! När hände det här???” Jag var i extas. För jag förstod att nu får jag hjälp. Jag kan få hjälp och stöd – men jag kan också få bli bekräftad av staten, och godkänd. Jag får vara tillräcklig. Jag kan få sjukledigt, sjukpension – ja, vadsomhelst. Jag duger som jag är! Jag accepteras!
Men jag vaknade förstås. Till en riktigt skön morgon utan huvudvärk, och väckarklocka, då jag kunde ligga och dra mig med katten en stund och bara bry mig om mig själv. Och jag började önska att drömmen var sann. Förstås.
Att mamma levde, och att dendär kvinnopolikliniken fanns… Jag har tidigare skrivit om hur jag bemötts hos privata gynekologer, och hos sjukhusets kvinnopoliklinik. Och det fanns ingen känsla alls av att bli förstådd. Och betrodd. Anti-depressiva har erbjudits, men inte direkt på grunden av att PMDS finns och är något man faktiskt måste lära sig leva med – och ändra sitt liv kring – utan mest för att det vore enklast ifall jag bara tog piller. Helst då p-piller först, eventuellt i kombination med anti-depressiva om det inte hjälper att bara krångla till min hormonvärld ytterligare…
Jag hojtar inte i några feministiska led alls. Orka liksom. Men då det kommer till kvinnohälsa hojtar jag gärna till. Jag vet inte hur det är i Finland, men ute i världen är det genomsnittligt att det tar åratal, typ 8 år, innan man får diagnosen endometrios om man har det. Det får inte ta så länge! PMDS-diagnosen tog jag själv till min allmänläkare efter åratal av problem, och hon kunde då konstatera att jag hade rätt (vilket ”specialister” inom kvinnohälsa inte gjort).
Nåväl. Låt det regna. Låt snön smälta. Och låt oss acceptera hur olika vi alla är, hur olika vi orkar, och hur olika vi ser ut. Fast vi är precis lika mycket värda.
PS. Då jag vinner på Eurojackpot kanske jag borde öppna denna kvinnoklinik också 😉
Lämna ett svar