Jag känner hur döden och födelsen är nära hela tiden. Det är väl våren som gör det. Depressionen, tungheten, men också viljan att odla och föda nytt för sommarsäsongen. Och jag försöker mota undan minnesbilder som gör ont. Jag tänker på att färgen är så lika. Färgen då man föds, och den då man dör.
Jag fascineras till exempel av tulpanerna. De som varit aprikosorangea mitt i sin blomning. Men då de dog skiftade de i skirt vitt, påskgult, vågat ceriserosa, och kalla blå toner. De var nog vackrast då de dog.
Och jag väntar på småsmå groende växter som ofta kan ha en lila ton då bladen kikar upp ur jorden. Fröernas småsmå detaljer i färg. Och jag ojjar över dessa babyrosa videkissor!
Jag känner människors godhet, trots allt som är tungt. En bloggläsare ville vara snäll och sända mig ”lite” fröer. Jag nämnde ju i detta inlägg att mina resurser för odling är små. Men paketet var allt annat än litet. Otaliga sorter med tomater, gurkor, örter och diverse annat. Jag är överväldigad. Jag kommer att dela med mig till andra i behov av grödor, men ser jättemycket framemot att skörda själv också.
Jag fick också några små början av min favorittomat ”Vilma” av grannen <3
Det har varit bilstrul här, men nu ska vi tro att bilen startar imorgon så jag får fara på min terapi. Nödvändigt nu. Måste bestämma mig om jag ska ge upp på min trynande ork att möta Fpas krav om inkomst – och söka sjukledigt igen. Eller om jag ska mala på, arbeta det vad jag klarar av, och leva med att Fpa straffar med sänkt utkomststöd… Hursomhelst råkade jag söka in till en distansutbildning i höst. Får se om det blir något som förändrar livet än en gång, då vi kommer så långt.
Lämna ett svar