Jag har varit rökare i cirka 10 år. Jag vet inte riktigt när det blev så vardagligt att det blev en del av min identitet. Och jag har också snusat ibland, istället för att röka. Men man kan väl säga att jag burit denna identitet i cirka 10 år. Och nu sörjer jag.
Då mamma dog, i juli 2017, bestämde jag mig för att sluta röka. Men jag kunde inte. Tobaken har varit den enda anti-depressiva medicin som jag använt dagligen. Jag kunde inte tröstäta socker, jag ville inte börja dricka alkohol, eller använda andra droger eller mediciner. Men jag kunde röka. Bara fortsätta, och i alla fall ha det lugnet att ta till ibland.
Men jag har velat sluta. Jag är rädd för att bli sjuk, och att ha åstadkommit det själv. Jag har inte råd eller lust att röka, inte egentligen. Men de gånger jag planerat att sluta har det inte funkat. Så i söndags då tobaken höll på att ta slut överraskade jag mig själv med att bestämma mig för att inte köpa mer. Jag insåg att jag behövde bli överrumplad för att ens klara en första dag utan. Ingen ”sista tobak”, inget ”sista paket”. Jag rökte upp de smulorna som fanns kvar på söndagen, men sedan dess har jag inte rökt.
Och jag tror jag behövde överraskas. Men jag var också helt oförberedd mentalt. Jag verkar ju klara den fysiska abstinensen. Men hur ska jag göra med den mentala? Jag pratade ingående med min terapeut igår – och inte hittade vi svar direkt, men jag fick pratat mig igenom det där med identitet.
Jag vet inte vad jag ska fylla hålen i vardagen med. För som terapeuten sa, man måste ersätta med något, vadsomhelst, för att hjärnan ska programmera om sig. Och jag vet inte var jag ska få den belöning som tobaken gav. Varje arbetsuppgift eller måltid eller vadsomhelst som jag avslutar landar absolut platt, nu då jag inte får någon belöning i form av nikotin. Och det gör att allting känns ledsamt och värdelöst.
Jag vet nog att det låter dumt, i alla fall för de som aldrig rökt, eller haft ett annat belönings-beroende. Men det är helt verkligt och gör att dessa dagar inte gått direkt lätt. Jag har dessutom varit i mina värsta PMDS-dagar, så jag är ganska imponerad att det gått överhuvudtaget. Men vad gör jag då jag mår riktigt, riktigt dåligt nu då jag inte har någon medicin? Vad tar jag till som lugnar och tröstar och belönar? Huhhu, jag är nog rätt så vilse. Och rädd för att vara helt utan hjälp om jag faller ner i ett djupt hål igen.
Men det som alltså är största svårigheten är att komma över identiteten jag nu släpper taget om. Jag har analyserat vad rökandet varit för mig. Och det har varit en del av det jag kallar en ”dekadent idyll”.
Jag dricker inte alls, festar inte, använder inte droger, och jag äter inte skräp. Så tobaken har varit det sista dekadenta jag hållit fast vid. Som passar in i bilden av konstnären som sitter uppe om nätterna med insomnia och stora tankar, och röker. Den som sitter på sommarnattstrappan och röker och lyssnar på fåglarna. Den som röker efter sex.
Det är en bild jag säkert plockat upp från media då jag var liten, men också av andra konstnärer/författare jag känt i min ungdom. Under mina formative years, som det heter. Jag vill inte sättas in i ett fack som en renlevnadsmänniska som inte gör något ”dumt” alls. För jag känner inte att jag passar in. Men nu har jag inget dekadent kvar, fast jag av någon anledning vill leva i den där bilden av konstnär/författare som är aningen utanför, alldeles annorlunda, och ja, dekadent…
Nåväl. Jag ville i alla fall skriva ut det, att jag nu är på min femte dag utan tobak. Och eftersom jag klarat detta, så börjar jag inte igen. Men jag vill verkligen hitta något annat att fylla hålen i vardagen och identiteten. Och det kan bli en lång resa. Men mamma kunde sluta – och jag försöker hitta hennes styrka i mig.
Lämna ett svar