Göra något vackert av sorgen – igen

Jag började bloggen för ett par år sedan, för att uttrycka mig i både text och bild. Och under de blommande sommar- och sorgenätterna ville jag fånga skönheten. Det kändes som det enda som höll mig kvar i en verklighet som inte var så farlig. Inte så mörk. Inte fullt så sorglig.

Det känns likadant nu. Att jag behöver skönheten. Kanske är det den kalla våren. Eller PMDS. Eller övergivenheten som snart svämmar över. Drömmarna som aldrig blir… Hursomhelst, jag försöker hitta skönheten.

Loppisracet igår gick bra, även om det inte var så mycket folk. Men en kär vän köpte en tavla, ”Oh God, please help me”. En kär tavla, till en kär vän. En vacker tavla, till en vacker vän. En så sorgsen tavla. Jag är otroligt glad att den sorgsna ängeln hittat ett nytt, varmt hem.

Men mina populära blom-vykort börjar vara alldeles slut. Så jag tänker antagligen skapa nya inför sommarsäsongen. Vad tycker ni om de jag postat här i inlägget? Skulle de ha passat till morsdagen? Kanske till examensfesten?

Ja, det är klassiska rosa rosor, och lite pelargonblommor. Men jag har slutat dissa den klassiska skönheten. Tvärtom har jag börjat gilla den. Mycket.

Och dessa rosor är ju inte alla perfekta. Och de små pelargonblommorna känns också lite annorlunda. Så spröda. Sådan kontrast till den styrka de utstrålar i sin fulla prakt i sommarfönstret.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.