Ett givande Arkiv X-maraton

posted in: film, kultur, minnen

Då jag var ung, eller närmast barn, såg jag aldrig Arkiv X i sin helhet. X-files, som jag kallar det nu, började trots allt redan 1993 och höll på till 2002. Därtill kom ett par filmer, och 2016 och 2018 kom två miniserier.

Jag minns att jag tittade på serien ibland, nångång i slutet av 90-talet, kanske över millennieskiftet. Men jag tror ganska bestämt att det var repriser, för bäst minns jag de tidiga säsongerna.

Det var i den lilla lucka av tid, jag gick kanske sexan, sjuan, då jag hade tv på rummet, intresse av ufon, och ibland, trots mitt grava duktighetssyndrom ibland kunde ligga vaken till efter midnatt då jag fastnat vid nåt avsnitt. Jag minns att jag alltid var snabb att knäppa av tv:n innan eftertexterna började. Mark Snows kända ledmotiv till serien var nämligen något så starkt, och har ju blivit så otroligt ikoniskt, att det lätt lämnar och spela. Ibland genom monstermardrömmar.

Men förutom fantastiskt ledmotiv så fastnade Mulder och Scully. David Duchovny och Gillian Anderson må ha gjort fina roller genom sina karriärer, men det går inte att sudda ut Mulder och Scully. De blev ikoner. Och för en tonårstjej fanns ingen högre önskan än att de till sist skulle få varandra.

Efter över ett decennium utan X-files så såg jag de nya miniserierna genast då de kom, med mycket blandade känslor. Och kanske för att reda ut de känslorna beslöt vi att ta ett X-files-maraton över jul och nyår. Igår blev vi klara. Men – och det finns ett stort men – vi valde att se bara de avsnitt som hör till den stora konspirationsarken – ufo-arken alltså. (Förutom att vi i misstag såg den andra filmen, I want to believe, vilken verkligen inte hör till arken.)

Jag rekommenderar denna guide över de olika trådarna man kan välja att följa! Det klockrena alternativet är ju att följa den stora arken, som också finns utmärkt på Wikipedias episodlista. Här försöker manusskribenterna genom 9 säsonger, och de eftersläntrande 10:an och 11:an, få det hela att gå ihop. Allt från kraschen i Roswell 1947, till de mäktiga männen (inklusive Cigarette Smoking Man, Cancer Man) och deras onda planer, till Scullys bortförande och diverse graviditeter.

Det går sådär, men det kändes lite lättare att följa med då man bara såg de avsnitten. X-files består nämligen mest av så kallade ”Monsters of the week”-avsnitt. Vilket är en tråd man förstås också kan följa. Men om man är mest intresserade av den stora konspirationen så hinner man nog bli rätt förvirrade då man ser 5-10 monsteravsnitt mellan varven.

Sägas bör att säsong 8 och 9 ganska långt suger, kanske för att Mulder är mestadels frånvarande. Så det är bara ett par avsnitt som hör till arken, resten domineras av de nya skådespelarna Robert Patrick och Annabeth Gish. Så tja, vi såg ju inte de avsnitten, kanske är de bra. Men vi var nog alldeles för investerade i Mulder och Scully för att orka med en förändring och ett försök att skifta serien bort från dem.

Sen får man tycka vad man vill om de nya miniserierna och hur de valt att avsluta(?) hela historien. Men det måste ju sägas; de senare tilläggen till historien passar skrämmande väl in med dagens händelser. Skribenterna har haft fingret på pulsen. Och det var med nya ögon man nu, bara ett par år efter släpp, såg på den stora pesten och vaccinationerna som dominerade säsong 10, och en del av 11.

Men som tips kan man också följa romanstråden, B-teamet, eller udda formatbrytande avsnittstråden. Det får dock bli en annan jul.

Så? Varför detta blogginlägg? Tja, jag rekommenderar väl att se på X-files. Det är ganska roligt.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *