Förlåt, mamma

posted in: familj, kärlek, mamma, sorg

Idag är det tre år sen mamma dog. Det är ännu mer overkligt än ett år, och två år. Det blir faktiskt mer och mer overkligt då tiden går och jag hatar det. Såklart skulle det helst inte vara verkligt alls, men eftersom det är just så verkligt som det är så önskar jag känna det. Jag hatar att glömma, att tas ifrån henne och hon ifrån mig, av tid som passerar.

Såhär skrev jag på Medium på engelska.

Leena och Anna skriver så vackert om sorgen, om hur allt är som det ska vara. Jag känner inget av det. Min sorg är ful och nertryckt och svart och ogenomtränglig och oöverkomlig och fasansfull.

Och jag vet att mamma inte vill att det ska vara så, att hon inte vill att jag ska känna så.

Så lite skäms jag inför henne, också nu. För att jag inte kan sörja vackrare och mognare, för att jag inte kan acceptera och helas och vara större än. För att jag i stunder som dessa tycker att allt är så förbannat orättvist. Jag VILL INTE gå vidare. Inte om det betyder att glömma ännu mer, känna ännu mindre av smärtan.

Så förlåt, mamma. Jag verkar inte bli bättre på detta då åren går, snarare sämre. Jag får panik av att jag glömmer, att jag inte tar mig tid att minnas. Jag får panik av att känna lycka. Men lika mycket av att tycka synd om mig själv och sörja – för du hade inte gillat det. Jag vill vara bättre, men jag är inte. Du ville nog inte lämna ett tomrum bakom dig som inte genast fylldes upp av kärlek och liv. Men tyvärr är tomrummet ett faktum fortfarande och jag vågar inte sätta något i det med risk att förlora mer av dig.

Och förlåt för att jag inte besöker din grav idag. Det klarar jag inte av.

PS. Jag vet att jag är hormonell och barnslig och löjlig och otacksam. Låt bli att kommentera om det är allt du ser i detta. Om jag så är den enda som fortfarande är sönder över att hon inte är med oss längre – låt mig vara det.

  1. Miina
    | Svara

    Att förföra någon man älskar, att sörja någon man älskar, är alltid densamma som för någon annan. Tillåt dig att sörja och sakna din mamma på ditt sätt, om det så är i ilska eller glömska eller lycka eller vad som helst. Tillåt dig att göra det på ditt sätt. Då hittar din mamma sin väg till dig. ❤️

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *