Från djupaste mörker till en ny ateljé!

Här följer tre bilder med känslolägen jag surfat omkring på senaste dagarna. En riktig berg- och dalbana.

Ångest.

I förrgår kändes allting verkligen jättemörkt. Jag har haft så ont och har varit så trött och stressat inuti som en galning för att försöka reda ut vad som händer då sjukskrivningen tar slut. Jag är inte frisk, jag kan inte jobba heltid. Men det är det som på något sätt måste hända ändå. Eller, en inkomst behöver jag. Jag har försökt leta jobb som kunde funka ens för liten inkomst, men jag passar inte till något, eller så är det kroppen som inte duger.

Jag kände mig verkligen värdelös i förrgår. Jämnåriga har ju liksom kommit nånvart. Jag lever i total ovisshet, och otrygghet både gällande hälsan och ekonomin. Jag har kämpat i så många år, så kom liksom fram till att detta alltså betyder att jag inte är tillräckligt bra, inte tillräckligt frisk, inte tillräckligt duktig, eller talangfull. Jag började acceptera att jag inte blir till nåt i det här livet. Jag gör mamma besviken, men det är så som det är….

Verkligen jättemörka tankar och känslor. Värdelöshet och hopplöshet och rädsla.

Sen tappade jag dessutom telefonen. Min nästan helt nya, och förstås o-avbetalade. Jag har aldrig spräckt en skärm förr. Men nu hände det. Och jag grät floder för att jag insåg att utgiften kommer att vara enorm med mina mått mätt. Universums långa pekfinger, verkligen.

Bad-assery.

Men jag vaknade förstås till en ny dag igår. Beslöt att den verkligen skulle vara ny också.
Jag kan faktiskt inte bita ihop och dra upp snårn hur många gånger som helst, men jag kunde det igår, igen. Det hjälper ju liksom inte att ge upp ändå.

Det var att hålla alla tummar möjliga då jag började rundan i de fåtaliga telefonreparationsbutikerna. Fick napp genast. En enda skärm hade de, då min modell är så ny. Men en räckte ju. 169€ tommare på firmakontot, och några timmar senare, så var telefonen tillbaka. Nu vill jag ännu ha ett nytt fodral, för det värdelösa ”smarta” fodralet jag köpte med telefonen hålls inte fast vilket ökar riskerna.

Och så något mycket mer spännande än telefonhaveri. Efter många om och men med en vän (najs rim) så bestämde vi oss för att hyra ateljé tillsammans vid nya Kulturkollektivet Insidan till hösten!
Jag hade ju liksom redan en tid avundsjukats och varit ledsen för att jag aldrig skulle ha råd att hyra in mig, att jag missade ännu en chans till gemenskap pga min värdelöshet och fattigdom. MEN så kom vännen, som redan reserverat rum, med förslaget om att vi skulle dela.

Det är fortfarande skakigt att ta på sig en enda utgift till på firman till hösten, men jag MÅSTE satsa nu. Jag måste visa universum att jag visst brinner, att jag visst vill, och att jag visst KAN.
Jag kommer att jobba datorjobb och sånt hemma (i ”nya” huset då alltså!) men i ateljén får jag lite skita ner och ta plats med mer lekfulla konstprojekt. Bl.a. ett som jag hittat inom mig också i dagarna, som jag ser så framemot att jobba vidare på!

Tacksamhet.

Så efter en känslostorm full av ångest, mörker, sorg och sen fananamma och kreativitet och mod så landade jag igårkväll i tacksamhet, jordgubbar, kramar och sommarens första dopp vid en otroligt vacker sommarstuga.
Det måtte ordna sig alltså. Mycket mer orkar jag inte, men lite till. För jag är inte som andra, kanske inte ens ”lika bra”. Jag har inte ork som andra, jag har ingen ekonomisk trygghet, jag har inte hälsan. Jag är inte där jag önskade vara vid en ålder av 34, inte varken där eller den jag önskade vara för mammas skull. Men jag har historier att berätta och jag är viktig. Det måtte räcka alltså.

2 Responses

  1. Saragunmarie
    | Svara

    ❤️

    • Soulmama
      | Svara

      <3

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *