Paniken över att framföra poesi (som f.d. mobbningsoffer)

Igår hölls andra poesionsdagen på After Eight, Poesi om romanser. I november läste jag ett par dikter, denna gång var det en hel drös med dikter jag ville testa på publik. Splitternya dessutom, och med en helt ny stil – nämligen satir.

Men grejen är den att detta är egentligen helt nytt för mig. Att framföra poesi. Och det gör mig livrädd.

Förr då jag av orsak eller annan tvingats stå framför publik har det varit för länge sen i skolan, och så på mina bokutgivningar. Då har jag typ talat fritt, och kort. Det är något annat. Jag har alltid tidigare framför publik kunnat distansiera mig, ta det ”på talang” och liksom vara i min egen bubbla. Jag brukar inte minnas vad jag sagt, men det har alltid gått bra och jag brukar få skratt etc. Folk brukar tycka jag är rolig och naturlig, tydligen.

Men dessa två diktuppläsningar har inte alls varit så. Jag har inte lyckats distansiera mig, jag har varit hjärtskärande närvarande. Jag har haft hjärtklappning, illamående, jag har speedat genom mina texter och jag har inte hört några skratt. Så – jag känner mig aningen skör.

Det har väckt tankar i mig, eller snarare minnen, om hur värdelös jag är. Hur ful och icke-omtyckt. Utskrattad. Även om inget av det händer eller är sant, så blir publiken stundvis en hop av mina gamla mobbare. Jag får kämpa för att inte falla in i det hålet. Det är så pass stängt som det kanske nångång blir, så jag vill inte öppna det igen.

Fast – det här är ju helt nytt för mig! Det här med att lära gamla hundar sitta – kanske inte omöjligt, men omständigt och darrigt och inte perfekt från början. Kanske speciellt poesi måste bli så intimt och (om)rörande, för att sen också bli bra…

Dessutom har nog kommentarerna varit positiva. Inte påstår nån att jag verkat nervös. Så det är väl inuti – eller så är de snälla. Men jag skulle ju vilja känna av publiken, känna om det är okej, eller om jag blir tyst utbuad. Det kan hända att en bländande spotlight inte är snällaste behandlingen sådär i början. Jag har ingen aning vem jag läser åt, och då blir det svårare att vara mer teatralisk och inlevelsefull, för det finns inget bemötande. Så en annan scen också i framtiden?

Men jag är stolt. I did it! Och det bästa med kvällarna – det riktigt fantastiska – är att få umgås med de andra poeterna. Att känna att jag tillhör en gemenskap och ett sammanhang. De flesta stunder med dem känner jag mig inte alls mobbad och utstött. Det ger mig så otroligt mycket och ger mig förhoppningar om en framtid där jag orkar och tillåts vara en del av ett socialt kulturellt nätverk.

PS. Det finns några SIIN till! Ta kontakt om du vill ha ett exemplar!

https://www.osterbottenstidning.fi/Artikel/Visa/351292

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *