Glaskupan

Mina höfter trycks mot det kalla glaset, jag blir förvrängd och liten

Det är kupan som förvränger mig, inte formerna som håller mig samman,

inte det inneboende värdet eller småsmå atomer inuti


Det är kupan som förminskar mig och får min bleka hud att smetas ut

uppefter glaset alla kan se igenom, håna genom, förkasta på grund av

Jag är större än så här, det vet ni och ser ni men kupan ger er konturer


Bröstvårtorna kysser magen då jag sätter mig ner, inget pekar utåt,

eller uppåt utan böljar följsamt uppefter skelettet och ryggraden

Jag har ryggrad, jag kan stå på mig, jag kan låta händerna greppa valkarna


och säga: JAG FINNS ALLTSÅ FINNS JAG


Varken mer eller mindre, lika rätt, rättvis, lika ovidkommande är min form

som din, och med samma livsglädje borde vi kunna innebo hela jorden, inte bara

små kupor som stryper åt det som bubblar inuti, allt det som inte ryms


Så trångt i kupan, kallglas mot hethud och det blir bristningar och

sprickor och snart ska jag väl få sträcka på mig, bara finnas i kroppen utan

skamögon och hånskratt och elakpekande finger ovanpå och utefter


SNART

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *