Det har gått två år nu, mamma

25.7.2017 åkte jag iväg på en liten fotoexkursion, ensam. Inte långt bort, men en lagom lång rundtur för en eftermiddag. Jag avslutade bara ett par kilometer från ert hus, och tänkte komma på kaffe. Jag ignorerade bromsarnas köttlust, och ambulanssirenerna. Du dog då jag stod där och fotade, det vet jag nu.

Men jag hann komma till ert innan jag visste. Jag hann vara med de sista minuterna av återupplivningsförsöken. De jag trodde skulle ta dig tillbaka till oss. Men de lyckades inte. Du hade redan farit iväg.

Ifjol funderade jag på att återuppleva dagen, men klarade inte av det. Men idag blev det av, med sällskap, för jag hade inte klarat det ensam. Vi tog några foton som påminde om de jag tog den dagen. De timmar som ledde fram till din död. Det är andra växter som dominerar i dikesrenarna. Både jag och omgivningarna ser annorlunda ut. Det var mycket hetare idag, och vi hastade oss igenom de svettigaste partierna.

Ändå kändes det som att återuppleva en av de finaste närturismexkursionerna jag varit på, men den som också ledde fram till det värsta jag varit med om.

Vi besökte din grav också. Det var förstås annorlunda jämfört med för två år sen. Men jag vet inte ännu heller om jag förstår att du är död.

Jag har skrivit en bok om sorgen. En bok om dig, på sätt och vis. Men kanske mest om mig och min sorg. Du kommer att finnas i varje bok jag skriver framöver också. Det är ett av de sätt jag använder för att hålla dig vid liv. Oftast räcker det inte alls. Oftast blir jag ledsen just för att jag glömmer, för att jag inte lyckats fånga och föreviga. Men ibland räcker det, ibland gör du mina ord större än jag någonsin klarat själv.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *