Soulmamas terapisession på Rödberget

Jag vaknade med huvudvärk igen idag. Men jag fick ändå en fix idé om att försöka hitta havet utanför Karleby, och sitta där en stund innan det var dags för veckans terapisession inne i stan. Jag googlade stränder i Karleby och hittade Rödberget på Trullö som lät lagom litet och fint.

Jag var dum nog att sätta på min en linnetunika med korta ärmar. Det hjälper inte med solkräm eller skugga då man är så allergisk för solen som jag. Nu har jag armarna fulla av kliande små, vattenfyllda blåsor trots att jag varit max nån halvtimme i solen. Men jag försöker att inte låta det ta ifrån faktum att min lunch på klipporna vid Trullö var givande, lugnande och MODIGT.

Ja, det var modigt. Jag kämpar ju som bekant med en hel del fobier, och de är oftast starkare just då jag har såna här utmattningsperioder. Att våga åka till en obekant strand säkerligen full av fästingar, getingar och klippor där man slår ihjäl sig – ja, det var modigt för och av mig.

Men det blev verkligen jätteskönt. Det första jag såg då jag tog försiktiga steg ner över klipporna och stranden var denna trasiga snäcka. Då visste jag att jag kommit rätt – för det är sällan jag hittat snäckor i Finland. Och den var stor och visade min blick ner på den steniga stranden full av vackra stenar. Något av det bästa jag vet.

Att det var klippor och inte sandstrand gjorde det hela så mycket mer passande för mig också. Jag vågade till och med doppa fötterna.

Jag fick sällskap av ett skäggdoppingspar och tyvärr flygvapnets krusidullövningar i skyn. Men det var en skön, om än kort, terapisession i min ensamhet.

Den officiella terapisession blev också bra, och viktig. Normalt har jag terapi på torsdagar, men den blev flyttad denna vecka. Och tur var det, jag behövde den verkligen idag.

Men jag tror att min egen terapisession på Rödberget var ännu viktigare. Trots att jag mest bara bytte huvudvärk mot soleksem, om man ser på det krasst. Inuti kändes det i alla fall rogivande, och helande.

2 Responses

  1. Fager Dam
    | Svara

    Fästingar, getingar och klippor där man slår ihjäl sig – precis det är jag också rädd för. Och har råkat ut för så rädslan känns befogad. Jag skadade ledbanden i min vrist två år sen och är livrädd att jag igen ska snubbla och helt förstöra foten. Men kanske man ändå borde vara mera obekymrad?

    • Soulmama
      | Svara

      Ja, alltså mina fobier och rädslor är ju till viss del befogade, antar jag. Men det är farligt att intala sig själv det, för det liksom smittar av sig på de allra mest ologiska rädslorna också. Så kanske liiite mer obekymrad iaf? Med en någorlunda sund inställning till hur man förberett sig (allergimedicin? att gå försiktigt? etc) så borde man nog kunna känna sig relativt trygg så inte livskvaliteten försvinner…

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *