Sucka mitt hjärta – husen från mina drömmar går mig förbi

Idag var jag på två husvisningar. Något jag sett framemot i flera veckor. Tyvärr blev det en av de sorgligaste dagarna på länge. Men jag tänkte bara berätta om husen idag – och hur jag våndas.

Det första huset är för dyrt. Men det är bara att flytta in i ena halvan, medan andra halvan skulle uppfylla all önskan om restaurering och renovering. Där finns fina uthus och fähus, där finns en stor tomt. Där finns en hemlig dröm jag haft sedan barnsben – att bo invid en bäck. Bäckar känns så sällsynta, mystiska. Och vid huset finns inte bara en bäck, utan också två små pottar. Inte sjöutsikt direkt, men liksom nästan.

Och det huset ligger bara ett par kilometer från mammas ursprungliga hemman. Det slår så hårt i hjärtat. Det skulle kännas så rätt.

Det andra huset kanske har ett mera överkomligt pris. Inte för att jag får något lån nu, men ändå mer ditåt. Men det kräver renovering. Minst 6000€ direkt för att få ett tak som inte läcker på.

Men det har en jättefin sommarstuga invid, och bastu, där man liksom kunde bo så länge. Och ett uthus som ser ut som att det kom direkt från Pauanne. Bultbultbult i bröstet.

Och vatten och el är inte långt borta, det är liksom alldeles bäddat för renovering utan att man nödvändigtvis går i graven av renoveringslån…

Och det är drömmen om det enorma 1800-talshuset där inget är förstört. Golvplankorna ligger där de ska, den stora spisen i köket finns kvar. Allt redo att räddas och älskas.

Sucka mitt hjärta. Men brist ej. Låt mig fortsätta drömma.

Jag har tänkt mycket på det där med att det sista som lämnar kroppen är hoppet. Jag tror det är sant. Om jag ens nuddar vid tanken på att jag faktiskt aldrig kommer att få mitt drömhus, och min egen lilla idyll med kärlek och konst och natur… Då finns det ingen orsak att fortsätta. Så jag håller hårt vid hoppet. Hårdaste hårt.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *