Stina Wollters utsträckta hand

Jag drömde för några veckor sen att jag träffade Stina Wollter. Jag visste ju att hon skulle föreläsa i Pedersöre, men jag visste också att jag inte hade råd att köpa biljett. Och orken visste jag inte om skulle finnas den heller.

Men Stina är en av min absoluta favoritkonstnärer. Att hon dessutom är ett sådant ljus i kroppsmörkret som lagt sig över världen – det är ju en fet bonus. Freudianska ordval här 😀

Jag visste att många bekanta skulle på hennes föreläsning och jag var glad för deras skull. Jag vet hur mycket Stina berört dem, att föreläsningen skulle bli viktig. Så jag skrev det till henne. Önskade lycka till och att jag var tacksam för att hon kommit, även om jag inte skulle kunna delta.

Och då var Stina den medmänniska man önskar att alla var. Hon sträckte ut en hand och jag tog den. Jag fick vara Stinas gäst på föreläsningen. Jag grät glädjetårar, bara av att bli sedd och hörd och inbjuden. Att inte vara den som sitter hemma och känner sig fattig och sjuk – det blev som en stor gåva, verkligen.

Jag var verkligen trött. Jag har knappt varit på större tillställningar sen jag blev sjuk. Och absolut inte ensam. Men jag bet ihop. Drog linneklänningen på mig och åkte till Sursik. Och det blev en underbar kväll! Jag är så tacksam för inbjudan, och för själva föreläsningen. Och för mig själv – för jag orkade och jag vågade!

Det kanske låter dumt för de som inte varit utmattade. Men det är ingen självklarhet att man klarar flera timmar på okänd plats med hundratals andra.

Efteråt var jag dock tvungen att ta lite luft, vilket innebar att jag hamnade typ sist i kön att träffa Stina. Men det fick ta den extra timmen. Jag fick krama och tacka och byta några ord, och vi såg varandra. Det är alltid värt en extra timme.

Men istället för att pumpa ut fler bilder på mig och Stina så tänkte jag dela med mig av sånt som hennes föreläsning handlade om. Att vi har rätt att finnas i våra kroppar. Och att de är FORMÄVENTYR.

Här är några ”misslyckade” bilder från tidigare fotograferingar. Men de är ju inte misslyckade. De är min kropp.

PS. Mer kroppspositivt HÄR!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *