Författare stiger upp kl. 6

Igår bestämde jag mig för att stiga upp kl. 6 idag. Jag är nog mer utmattad än jag själv skulle vilja erkänna, och behöver mer vila än jag velat tro. Men ändå vet jag att jag också behöver kreativiteten. Jag behöver någon form av orsak att stiga upp. Därav beslutet. Morgonrutin.

Jag tänkte att jag vill vara en sån som stiger upp kl. 6. Kokar kaffet, ser haren på åkern i soluppgångsljuset, och skriver x antal ord innan frukost. Jag ville inte fortsätta redigera romanen heller – jag ville skriva något nytt. Liksom vadsomhelst. Idyllisk författarvardag.

Men verkligheten såg annorlunda ut. Förstås. Kom igen. Vad trodde ni (jag)?

Jag vaknade med alarmet och allting kändes fel. Jag kände hur kroppen ropade efter mer sömn. Men jag var ändå tvungen att gå på toaletten, så jag tänkte att jag försöker. Jag ville hålla mitt ord. Så jag gick på toaletten, kokade kaffet. Och jag gick faktiskt tillbaka upp till laptopen. Jag såg ingen hare. Jag drack kaffe, åt yoghurt, tittade på YouTube-videor och Instagram. Plötsligt hade det gått en timme.

Sen skrev jag några meningar, som liknar på ett ungefär det jag skrivit en gång till nu här i bloggen. Och så tog jag fram romanen i alla fall. Och beslöt mig för att testa skriva om första sidan i jag-form istället för i tredje person. Och nu tror jag att jag måste skriva om hela boken.

Orsaken till att jag skrivit i tredje person är bland annat den negativa feedback jag fick från Författareföreningen då de nekade mig medlemskap. De sa att mina (då) två tidigare böcker varit som dagboksanteckningar. Fan vad den kommentaren stått i vägen för mitt skrivande. Jag har låtit den stå i vägen. Jag ville skriva romanen i tredje person så det säkert inte skulle tas som en dagbok.

Men jag tror faktiskt att det skulle bli en bättre bok i jag-format. Äh, kanske. Nu ska jag inte göra något förhastat. Men jag är glad att jag kunde se på mina val utifrån en stund i alla fall, och inse hur jag låtit negativ feedback påverka hur jag använder mina ord och mitt språk.

Jag vill ju beröra. Och jag vill komma nära. Om då någon kriiiitiker anser att det känns som en dagbok så måste det väl vara så. Jag vet väl själv vad som är fiktivt och vad som inte är det. Och mina läsare, de som kan uppskatta intimiteten, de bryr sig inte i vilket.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *