Cirklar som sluts, och öppnas

Denna gråa snödag är ledig för mig. Sjukledig, men också ledig på det sättet att jag inte tvingat in något av de projekt jag borde avsluta ännu innan jag kan ta sjukledigheten helt på allvar. Men jag måste vila. Bara göra, för att jag vill. Eller inte göra, för att jag inte orkar.

Men ni torde hitta mig på Österbottens Tidning idag. Med axelvaddar och utställningssnack. Om ni klickar HÄR kommer ni till nätversionen! Jag väntar på papperstidningen i postlådan, för jag kan inte öppna denna artikel.

Jag har stirrat på väggen ovanför skrivbordet en stund. Nu då 15 tavlor fattas härifrån verkar alla spikar vara på fel ställen, så de få tavlor som är uppe hänger konstigt och oproportionerligt. Men det får vara så. Jag stirrar hursomhelst på den blomtavla jag målade bara för skojs skull i söndags. Den första efter att utställningen hängts, och efter att jag på något sätt avslutat de tavlor mamma gav mig efter sin död. Nog för att varje tavla och varje ord fortsättningsvis färgas av hennes frånvaro. Sorgen är här, och ovanligt nära nu igen. Ändå är något nytt här.

Men jag tittar också på tavlan som hänger bredvid. Det är den sista tavlan jag målade innan hon dog. Bara ett par dagar innan, faktiskt. De liknar varandra på något sätt. I färgerna, blommorna och desperationen. Det är cirklar som sluts och öppnas.

Jag ska sätta mig, frusen och smärtande framför brasan nu. Men jag lämnar er med en av fjantbilderna från lördagens utställningshängning och önskar er en fin dag.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *