Mitt svar på en brysk kommentar

Imorse vaknade jag till en kommentar som inte är främmande för mig. Jag har fått höra den på många olika sätt genom (sjukdoms)åren. Men efter allt vad jag berättat om hur jag mår och hur jag har det gör såna här kommentarer bara mer och mer ont. Låt mig få besvara den.

”Lägg ner företaget och konsten ett år, sök ett skitigt jobb och jobba bara med det så du kommer på fötterna igen och får lite stabilitet. Det är ingen skam i det och du kommer må bättre av att ha en fast inkomst och få perspektiv. Tidningsutdelare/kebabrensare/torgförsäljare finns att söka på mol.fi. ”

Nej, det är ingen skam i att ha ett redigt arbete. Jag beundrar storligen de som har vilket arbete som helst och sedan dessutom skriver och målar eller har familj etc. Då jag var yngre kanske jag inte förstod varför någon skulle ha ett banalt arbete, som de kanske trivdes med, men som inte var deras stora passion. Jag menar, jag visste ju vad jag ville och varför skulle inte det vara mitt arbete?

Men jag tänker inte så längre. Nej, jag har ingen orsak att byta yrke (som jag ofta också får som förslag) utan kommer alltid skriva och måla, och räkna det som mina yrken. Men jag skulle göra vad som helst för att vara så frisk att jag kunde ta emot ett arbete. Helst då ett deltidsarbete så att jag kunde kombinera det med konsten, men skulle jag klara av ett heltidsarbete ett år (som förslaget i kommentaren) vore det ju helt underbart. Förstår du, kommentatorn – det är det jag vill! Men jag KAN INTE!

Förlåt, jag ska inte ropa. Jag ska försöka förklara än en gång. Nej, det skulle inte vara skamligt att ta ett arbete. Skulle det finnas arbete att söka som jag skulle klara av skulle jag ju inte ens behöva lägga ner firman – jag skulle bara ta det där jobbet och ha kvar firman. Enda orsaken att lägga ner är att Fpa inte tycker man kan ha båda. Eller man kan inte söka jobb OCH jobba med eget istället för att ligga på soffan. Men faktiskt, verkligen, och på riktigt – det är inget jag hellre vill än att vara frisk, pigg och stark. Jag kunde skriva romaner och åter romaner om det. (Ja, det finns de som har mycket hemskare diagnoser etc, och jag försöker inte jämföra på något plan).

Och sedan jag gick i väggen igen för några veckor sen har jag suttit på mol.fi ofta. Jag vägrade ringa och ta ut sjukledigt. Jag vet ju att som egenföretagare får jag ändå inte sjukdagpenning på 55 dagar. Så jag ville bara vänta. Vänta och hoppas allra längst inifrån att jag skulle börja må bättre snart, snart igen. Och då insikten kom att jag inte mår bättre, och jag inte lyckas tjäna in det jag behöver på firman, då fanns ju det där ekonomiska hotet där. Fpa godkänner inte att jag inte orkar heltid. Jag måste hitta ett jobb. Ha jobbet så länge jag orkar, och om jag då måste ta ut sjukledigt som löntagare så är det lättare att få utredning över arbetsförmågan. Kan ni tänka er? Att som företagare är det svårt att få svart på vitt att jag kanske inte är lika duktig som alla andra.

Men jag är för ärlig. Jag vill inte utsätta en arbetsgivare för det. Att jag låtsas orka, och efter två dagar har jag sådan värk att jag inte klarar av uppgifterna. Eller att då ägglossningen rullar in så har jag såna vaknätter att jag inte klarar av att ta mig till jobbet. Då skulle jag ju få papper på det, men jag är för ärlig för att försöka.

Och det är till det där svart-på-vita jag vill komma, käre kommentator. Kan det vara så att vi alla är olika? Att någon utan armar inte kan lyfta lådor på ett lager? Att någon som är blind inte kan vara tidningsutdelare? Kan det vara så att någon med PMDS, fibromyalgi och underfunktion i sköldkörteln i kombination med depression och sorg inte klarar av ett heltidsarbete just nu, eller kanske aldrig?

DET ÄR MIN SKAM. Inte att ta emot ett jobb. Utan att jag inte KAN ta emot ett jobb. Inte något av de som finns på marknaden just nu i alla fall. Inte som jag mår just nu.

Igår tog jag beslutet att jag måste ta sjukledigt. Jag kan inte låtsas som att det ska ordna sig. Jag kan inte låtsas åt TE-byrån att jag kan ta emot ett heltidsarbete då jag vet att jag inte orkar och kan nu. Så på psykiatriska polikliniken sade de nog att det är rätt val – och att jag också ska undersökas för att se vad min arbetsförmåga faktiskt är. Kanske jag är gjord för att jobba deltid? Kanske jag inte kan fylla era önskemål om idealkvinnan som orkar och kan ut i det oändliga. Inte ens med den egna konsten. SKAM.

Tyvärr kunde de inte hitta läkartid på några veckor. Men jag kan inte vänta. Så jag ringde HVC men det var samma bud där först… Men jag gick med på att tala med en finsk läkare VIA DATORN på måndag. Så då kunde det ordnas. Huhhu, bra vård…

Så nu gråter jag för att jag är tillbaka på noll igen. Jag tvingas ta sjukledigt för att min kropp och mitt psyke inte orkar. Fan ta det jag tilldelats! Just idag känns det så. För jag VILL jobba. Även om det bara skulle vara lite, lite… Men då man är sjukledig får man inte jobba… Och då man inte är sjukledig så måste man jobba mer än jag kan.

Så jag hoppas detta långa svar på kommentaren gör att jag slipper få såna kommentarer fler gånger. De gör bara ont och gör ingensomhelst nytta.

3 Responses

  1. Anon
    | Svara

    Du är inte ensam – vi är nog ganska många som på ett eller annat sätt inte passar in i mallen, inte kan förstås utifrån snäva normer och svartvita synsätt. Vet så vad du menar & I feel your pain!

    • Soulmama
      | Svara

      Tack, och jo, vi är många. Bara en sån sak att det ska vara så svårt att förstå att just min låda kanske är sån att jag gör just det jag borde göra, men jag kan bara göra det på deltid. Är det inte bättre än att inte gör något alls? Det finns så mycket missad logik i alla dessa frågor…

  2. real talk
    | Svara

    Hoppas du får den hjälp och stöd du behöver! Nej du har alldeles rätt, skillnader i kroppslig funktion sätter ju såklart gränser på vad man kan göra. Det jag menade var mera att det inte är värt att fortsätta stångas med något, ex. företaget, om det inte går – att istället söka andra vägar.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *