Jag har inte klimatångest (& om att ge saker en sista chans)

Vilket antiklimax det blev efter förra inlägget då jag inte hört ett pip av någon. Haha, jag som trodde att jag avslöjade något uppseendeväckande, sånt man inte ”får” prata om i litteraturkretsar. Men kanske nån hånskrattade i smyg utan att kommentera. Det får de väl ha gjort. Kanske är det lite ledsamt om ingen bryr sig om egenutgivare, och att det hade varit uppseendeväckande enbart om jag varit förlagsutgiven. Men det är sånt jag inte kan veta eller riktigt ens bry mig om. Bara lite antiklimax, det kan jag nog erkänna.

Idag har jag i alla fall tänkt skriva på den där romanen som ska sälja flera hundra, kanske tusen, mer än mina förra böcker 😀 😀 😀

( Jag tänker slå ett slag för gamla hederliga fotoramar som varit ute att ha på sina bokhyllor. Jag har infört några till och jag ser på dem varje dag! )

Men innan dess tänkte jag slänga ur mig några kommentarer om klimatångesten som verkar figurera ÖVERALLT.

Jag tänker inte kritisera att folk vill demonstrera eller göra något aktivt för att vi ska föra en vettigare klimatpolitik eller vad det nu kan vara man vill ändra på. Men jag tänker kritisera er för er klimatångest. Och jag gör det med ett leende nog, många av er är ju mina vänner. Jag försöker inte vara elak. Men jag anser att ångest är en av de mest oproduktiva och värdelösa känslorna vi har. Och snälla ni, ta inte åt er så förbannat, jag har också ångest. Men jag har dödsångest, och sorgeångest, depressionsångest, ensamhetsångest… Sånt som jag har haft länge, och ännu mer sedan mamma dog. Men de ångestarna är också oproduktiva och värdelösa, på sätt och vis.

Ångest leder ingenstans förutom ner i seg, brun lervälling. Ångest är inte det som inspirerar en att göra bättre val, till exempel. Ångest är inte det som får en att göra något alls. Ångest är oftast det som får en att INTE göra något. Den är förlamande och obehaglig. Och vad man än skulle göra för att försöka lätta på ångesten känns för lite – så man gör inget alls.

Mer produktivt är det nog att känna ansvar, och att våga ta ansvar. Att älska, vår värld och våra medmänniskor och inse att ens egna val påverkar. Att känna glädje och tacksamhet, och därför välja annorlunda. Det är mer produktivt. Fuck ångest liksom.

Och visst kan jag känna lite oro, eller bli arg då det görs val runtomkring mig som jag inte har kontroll över och som jag ser är steg åt fel håll. Må det då vara kärnkraftsverksbygge, eller för tidigt gjorda kalhyggen, eller att någon sätter sina bananer i plastpåse i butiken. Men poängen är – detta är saker jag inte har kontroll över. Och mitt liv är inte gjort för att vara politiskt aktiv. Det är inte min väg att förändra något.

Min väg är att göra val för mitt eget liv som gör att jag slipper ångesten. Jag försöker skapa ett så bra liv jag bara kan, med de förutsättningar som finns med tanke på valen som andra gör runtomkring mig.

Ni vet att jag köper saker nästan bara på loppis. För mig har detta varit en av de största sakerna som för mig jämnar ut de negativa saker jag gör. Som att jag kör bil, vilket är något jag inte kan eller vill välja bort. Som att jag inte alltid köper ekologiskt, eller ens närproducerat. Det är en ekonomisk fråga också.

(I ärlighetens namn är den rosa-guldiga lådan faktiskt nyinköpt. Slutförsäljningsrea på Blossom. Men den innehåller mamma-skatter för kommande mamma-junk journal. Och den lär hålla skatter hela mitt liv, om den inte går sönder. Alltså, ett genomtänkt inköp på rea.)

Men ni som har följt mig senaste halvåret har också märkt att jag har rensat, städat och gjort mig av med en maaaassa saker. Både donerat, sålt och fört till Ekorosk. Och det är inte som att jag vill föra in lika mycket saker igen, utan jag försöker minska mitt bohag, och delvis byta ut det mot mer hållbara, naturvänliga produkter. Ingens bohag behöver vara större än att man har sådant man behöver – och sådant man får glädje av.

Och en av de sakerna jag gjort under min rensningsprocess är att ge saker en sista chans innan jag för bort dem. Lättast är det kanske med kläder. Är jag osäker på något plagg, inser att jag inte använt det på vem vet hur länge, så tvingar jag mig själv att använda det inom närmaste dagarna, eller ifall det är ett sommarplagg låter jag det få ligga tills den säsongen, och om det inte ger glädje då så åker det ut. Nu då jag har en (gammal och redig!) Singer-symaskin så har jag också bättre möjlighet att sy om och fixa till.

Och det var lite det jag gjorde med den här lilla hyllan. Haha, inte sydde om då, men målade. Den har små fack som jag gillar att visa upp små skatter i. Men den var helt vit och det passar inte in. Och faktum är att jag inte gillar shabby chic-grejer, hellre vill jag att saker är på riktigt gamla och nötta. Men jag tänkte att om jag inte ger hyllan en chans så åker den ut trots allt.

Jag tänkte att det inte spelar någon roll hur jag målar den, om den blir bättre och jag vill behålla den så orkar jag också måla om igen. Och om det inte känns bra så får den åka ut. Jag hade dagen innan målandet slängt några burkar hobbyfärg, som var uttorkade och gamla. Men jag grävde fram en mossgrön burk och fick den faktiskt flytande igen (heja att ge saker en sista chans!) och målade den bakre väggen och lite slit-aktigt på framkanterna. Och tja, jag gillar inte hyllan ännu heller, men den passar definitivt bättre in så jag kan fundera vilken färg jag vill att den ska vara sen då jag målar den ordentligt.

Sådär har jag hållit på med många saker. Avslutat små syprojekt, flyttat omkring alla konstsaker för att hitta bästa ordningen och se vilka saker jag faktiskt inte behöver eller som jag behöver ge en sista chans. Och en kopp med en bit bort som skulle slängas får tillsvidare vara en liten samlingskopp på diskbänken för små lock och delar.

Och så känns det ju med mitt bokbindningsprojekt. Böcker som kanske aldrig mer skulle bli lästa, som skulle bli slängda och brända, kan nu bli härliga dagböcker som faktiskt uppskattas år efter år.

Till sist; min dröm är att bo på landet, rädda ett gammalt hus, äga lite skog som jag får förvalta som jag vill (även om jag nyligen insett att skogslagstiftningen skulle tvinga mig att göra val jag inte är bekväm med…), och leva till synes lite gammaldags kanske. Men utan klimatångest, för jag personligen försöker göra det bästa jag kan. Om ”alla andra” fortsätter på samma sätt som tidigare så slutar det dåligt för vår mänskliga ras, men jag försöker att inte hjälpa till iaf 😉


Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *