Får man slänga foton? (Julpynt gone megarens!)

 

Det känns som att jag målade på den stora tavlan av mamma och bejbi-jag i två dygn i sträck. Men den blev inte bra och jag hittade inte penseldragen som kunde rätta till våra ansikten – så jag tvingade mig själv att göra annat igår. Lite arbete och lite julklappsmålande. Och så fortsatte jag min evinnerliga rensning.

 

Jag följer ju inte Konmari-metoden, eller inte medvetet och disciplinerat i alla fall. Men visst, jag försöker bara lämna med de saker som ”sparks joy”. Och då jag höll på igår så hade jag igång en ljudbok av henne. I fem timmar höll jag på, och ljudboken är läst av någon med en väldigt skön, meditativ röst, så det var fint i bakgrunden.

 

I somras, eller när det var, då jag gick igenom alla mina papper, foton, minnen och babykläder sparade jag tre stora plastlådor med papper, minnen och foton. En låda babykläder. Och så i en stor kista har jag nog också foton och dagböcker som ännu borde gås igenom. Men igår bestämde jag mig för att gå igenom de tre lådorna med papper, minnen, teckningar, foton, diverse smått och gott en gång till. Och visst, de tre stora lådorna blev två. Jag slängde sådant som faktiskt inte gav mig minnen alls, som inte betydde något. Och så gick jag igenom en liten hop med tidningar och rev ur bara mina kolumner och artiklar, istället för att bära omkring på hela tidningen. Så gudomligt skönt!

 

Men fotona… Ja, i ljudboken var det på tal om just foton. Både digitala och fysiska. Jag insåg att jag har en stor hop, alltså många fotokuvert, fulla med bilder från min första USA-resa, och diverse annat, som definitivt kunde minskas av. Så jag började bläddra igenom dem. Och visst, det gjorde ont. Det är nästan som att man hädar då man börjar slänga foton. Men jag slängde. Jag sparade sådana som faktiskt fick mig att minnas något. Suddiga, dåliga foton av vägskyltar där man inte ser vad där står, dubbletter, och för mörka eller för ljusa foton slängdes. Jag sparade dock en del ”misslyckade” men fina, som jag kommer att dekorera min bullet journal med.

Jag har faktiskt ett fotoalbum med USA-foton. Men det är bara påbörjat, för över 10 år sedan alltså. Tanken är väl att de bilder jag lämnade med ska få flytta in dit. Eller så minskar jag på lasset ytterligare och skippar det stora albumet och tar ur de foton som finns där.

 

Hursomhelst, vad tycker ni, får man slänga foton? Jag menar, vad gör jag med kilovis foton och negativ som inte betyder något? Istället vill jag väl ha sådana som jag faktiskt vill bläddra igenom – och en mängd som man orkar bläddra igenom och visa åt folk utan att de somnar. Dessutom gör det mig glad att en hop av de ”dåliga” ska bli bujo-material, för då ser jag ju dem faktiskt och får pyssla med dem.

 

 

På kvällen började jag gå igenom lite digitalt också. Mest gamla jobbfoton, kring fem år gamla. Jag behöver inte massvis med gigabytes av material jag aldrig kommer att använda, av företag och personer som aldrig kommer att behöva originalen. Jag sparade de färdiga bilderna, men originalen rök. Att orka göra samma med privata foton blir dock ett större projekt. Det gick nämligen så att jag började göra en backup på en mapp mitt i rensningen och det skulle ta fem timmar – så jag lät datorn gå och tog kväll istället.

 

Jag kommer aldrig att bli någon minimalist. Men nu då jag rensar och städar, och faktiskt vet vad som finns i lådor och skåp – ja, det är en otrolig lättnadskänsla som infinner sig! Inte är det ju som att jag går omkring och tänker på, eller stressar över, alla mina saker, men det finns där i bakhuvudet nånstans. Först då jag börjat få bort onödiga saker känner jag det på allvar – att det finns massor i mitt hem som stulit min energi. Ett exempel som inte hör till gamla minnen och skräp är mina silversmidessaker. Jag har inte rört dem på över ett år. Kanske vill jag fortsätta med smidet i framtiden, men jag hinner och orkar inte inom en överskådlig framtid. Så istället har de pockat på min uppmärksamhet och fått mig att känna mig dålig för att jag inte orkat med smidet… Alltså – jag säljer dem. De hämtas i dagarna, och det känns så bra!

Det finns alltid möjlighet att hitta tillbaka till saker och intressen i framtiden – men nu behöver jag utrymme för det som ”sparks joy”!

 

 

Men dehär små krusen måste jag visa. Jag tror att det kan vara min moster som gjort dem en gång i tiden. Jag minns inte ens var jag hittade dem nu plötsligt, men jag blev så förälskad i färgen igen, och de passar så bra in som små godisar i mitt hem. De hängde på ett band egentligen, och ena kruset har en bit bort, men jag tog bort bandet och tänker att lite skadad kant gör inget. De är ju bara för söta!

  1. Camilla
    | Svara

    Släng, släng 🙂 Finns inget så skönt som att slänga. Love it!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *