Jag har varit lite tyst på bloggen igen. Det går i perioder, min ork och mina ord. Och då det kommer till skrivandet har jag hamnat i samma svacka som efter mina två tidigare böcker. Då man ger ut något, fast man har nya projekt, så blir det liksom en stilla period av läkande efter födseln.
Jag har också noterat en annan sak. Jag skriver ju på grund av ett inre tvång, kan man säga. Men efter min tredje bok har jag satt ett annat sorts tvång på mitt skrivande vilket kan ha varit lite farligt. Ungefär så här:
- Det inre tvånget är en passion. Känslan av att man bara MÅSTE skriva är helt underbar, så länge man inte håller den tillbaka (vilket jag också gjort från och till). Orden flödar, och det kommer så djupt inifrån att man ibland blir rädd för de ord som faktiskt landar på pappret, eller skärmen. Så har mina tre böcker kommit till världen. Kärleksbitar och Glimtar av närvaro var på det sättet tvångsmässiga böcker. Jag försökte reda ut relationer, känslor, händelser genom historierna som genomsyrade böckerna. Och Signerat med ditt namn har jag ju pratat om i flera inlägg nu – dikterna bara kom, som en form av sorgebearbetning. Också det ett måste, för att kunna röra mig framåt i sorgen.
- Efter att Signerat med ditt namn blev klar började jag allt mer inse att jag vill räkna författarskapet som en av de viktigaste bitarna i mitt liv. Jag vill skriva. Alltid. Jag vill ge ut romanen jag börjat på, jag vill skriva auto-fiktion på det sättet, men kanske också fortsätta på ren fiktion. Kanske också dikter i framtiden. Jag är författare nu. MEN den insikten kom på gott och ont. För nu har jag svårt att ta tag i min romantråd. Jag har inte skrivit på den på veckor. Kanske är det normalt efter utgivningen av diktsamlingen, men jag har känt mig dålig som författare. Jag har skrivit ner ett par idéer till två helt andra romaner, men haft svårt att ta tag i den jag håller på med nu. Det har känts som ett arbete. Ett tungt arbete. Och det är ju alldeles mitt eget fel. Historien i min roman kommer nog från det där inre tvånget, jag vill verkligen skriva den historien. Och de första 35 000 orden kom ju relativt lätt. Men jag har fastnat lite.
Hursomhelst. Jag planerar sakta men säkert mitt 2019, och där finns mer utrymme och ork med skrivande än någonsin tidigare. Jag håller förstås tummarna för stipendier, men hursomhelst måste skrivandet få mer plats. Jag kommer också att ha en utställning på våren, så målandet aktiveras som bäst. De två delarna av mitt arbetsliv är de viktigaste. Tyvärr är det de som ger minst klirr i kassan – men det är de som matar min själ.
Jag ska göra ett inlägg snart om tavlan jag nu målar. Jag målar nämligen, äntligen, STORT. Jag vet att det är svårt att sälja stora, dyra tavlor. Många av er tycker redan att en hundring för ett original är för dyrt… Men jag vill släppa loss mitt målarjag på riktigt om jag ska ha utställning. Så det blir stora djurtavlor, och en mer privat målning på mamma-temat.
PS. Jag blev vald till Svenska Österbottens litteraturförenings lektör för lyrik! Så medlemmar som behöver stöd och feedback och snälla sparkar i baken får gärna sända mig poesimanuskript! Icke-medlemmar får ju också ta del av mina tjänster – men det blir definitivt billigare för dig om du är medlem 😉
Lämna ett svar