Vi måste prata om döden

Jag har tänkt på det här inlägget i flera månader snart, men inte fått skrivit det. För jag vet inte exakt vad jag vill ha sagt, eller hur man ska kunna åstadkomma det jag önskar. Så det här blir kanske mest lösa tankar. Om döden och hur vi hanterar den dödes kropp. Det fysiska i döden är det som varit störst problem för mig. Jag har skrivit förut om hur det andliga, själsliga på något sätt varit självklart. Men den fysiska frånvaron, och den fysiska, döda kroppen har varit chockartade svårigheter för mig att hantera.

 

Då jag hörde DEN HÄR PODCASTEN började jag inse att vi verkligen inte pratar om döden, vi har gömt undan den där saken som skrämmer oss allra mest. Och vi har också på något sätt tagit bort våra gamla ritualer som kanske hade gjort hanteringen av döden och sorgen mer familjär. Förr kunde man ha ritualer som att den dödes kropp fanns i hemmet i flera dagar och man tilläts bli tillfreds med den. Nu kanske vi skulle behöva hitta tillbaka dit, och kanske under ledning av någon annan.

 

Det är just det där som börjat skava i mig mest. Jag förstår att vi inte visste vad som hände med mamma, att hon skulle obduceras. Men jag har fortfarande noll förståelse för hur snabbt det gick att kroppen hämtades. Jag har ingen aning om vem som ringde dem, vem de var, eller varför hon skulle tas ifrån oss inom någon timme från att döden inträffat. Det känns chockartat och kallt.

 

Jag fick aldrig bli tillfreds med hennes kropp. Jag hade inte chansen att lugna mig så pass mycket att jag kunde fått ens en liten stilla stund med henne. Jag förstod inte vad det var som låg där på golvet, och kanske jag inte ens med mera tid hade kunnat bli tillfreds, men jag fick inte heller chansen.

 

Då jag hörde den där podcasten så började jag fundera på om vi kanske borde ha någon form av ”döds-doula”, eller vad man ska kalla det. Jag vet inte om det skulle gå att åstadkomma i såna omständigheter som mammas, då man inte vet dödsorsaken. Men åtminstone i såna fall där folk dör av någon sjukdom, något mer självklart. Att man kunde ringa in någon som hjälpte en genomföra de egna ritualer man kanske vill prova på. Kanske man vill kamma håret. Be böner. Hålla handen. Vadsomhelst som kanske känns främmande utan ledning – eller ”tillåtelse”. För nu känns det som att vi ska städa undan alla döda kroppar snabbt. Vi ska inte handskas med dem eller bli tillfreds med dem. Det är som om de vore smutsiga. Och bara det gör mig arg och ledsen. Jag vill inte se så på mammas döda kropp, men jag kom aldrig vidare från den chockartade, äcklade känslan.

 

 

Det här temat är det som jag behandlar mest just nu. Både i terapin, i mitt skrivande och inne i mig själv. Jag kan inte ändra på hur allt gick till då, men jag önskar att vi kunde bli ett samhälle där man pratar om döden. Också det fysiska i döden. Man kan nog ALDRIG vara helt förberedd på döden, sorgen eller hur man ska hantera en sådan situation och förlust. Men jag tror man kan vara bättre än vad jag var. Mer förberedd, mer påläst, mer insatt. Känslorna kommer att se ut olika för var och en och de kan man nog inte förbereda varken hit eller dit – men själva handlingarna kunde vara mer förberedda. Som att kunna ta sig tid med kroppen, bara som exempel.

 

Jag antar vi ser begravningar som den ritual som man ska se som det avslutande. Men jag tror faktiskt vi behöver fler ritualer tidigare än så. Som i vårt fall så var ju mamma aska då vi begravde henne. Kroppen var redan borta, vilket var helt okej och som hon önskade. Men jag saknar kroppen nu, den avslutande ritualen med kroppen intakt.

 

Jag är glad att jag snubblat över andra som pratar om döden – att vi kanske kan bli mer informerade, att vi får våra tankar väckta från flera håll. Johanna Koljonen har gjort en intervjuserie om döden, VILA I FRID, och den har jag tänkt sluka. Och jag hoppas förstås att min diktsamling kanske ska väcka tankar och känslor också. För de behöver bli väckta, helst innan vi står där vid den döda kroppen och känner distans och främlingsskap till den.

 

 

Påminner här om bokrelease på Torgare 27.11, kl. 19.00. Om man inte kan komma går boken att beställa från diverse olika internetbokhandlar, och finns också länkad här på sidan!

5 Responses

  1. Fisken
    | Svara

    Det är ju så stor skillnad på personerna som är i jobb också, en del är inte bekväma i situationen, vågar kanske inte möta de anhöriga, jag vet inte… Sen är det ju också stor skillnad på de anhöriga, en del vill ha bort den avlidne så fort som möjligt. Man vet aldrig i förväg hur man reagerar i en så chockerande händelse.
    Det är kanske främst i polisens rutiner det borde ändras i fråga om att ringa likbilen. Bra att du tar upp problematiken!

  2. Fisken
    | Svara

    Det är väldigt viktiga saker du skriver om här! Jag kan förklara lite om rutiner i såna här plötsliga dödsfall, rutiner som kanske föklarar en del av det du funderar på. När ambulanspersonalen avslutar återupplivningsförsöken (efter att man ringt och talat med läkare) ska man begära en polispatrull till platsen. När polispatrullen är på väg ringer de samtidigt och beställer likbil, och den som har jour finns i Kaustby så den kom ju betydligt snabbare än till många andra delar av hens distrikt. Så här är rutinerna och jag är osäker hur mycket de går att ändra då det gäller oväntade dödsfall utanför sjukhus. Klart det skulle vara bra för anhöriga om den avlidne inte behövdes hämtas bort så snabbt, allt händer ju på bara några futtiga timmar, innan man ens förstått vad som hänt.

    • Soulmama
      | Svara

      Tack så mycket för att du berättade ungefär hur rutinerna ser ut! Det är nog ungefär så jag har förstått det. Men jag undrar kanske lite om det blivit en rutin bara, som inte är grundad på definitiva ”måsten”? I så fall kanske det skulle kunna vara lite mer flexibelt för de anhöriga ifall de vill ha mera tid innan likbilen kommer. Jag tycker gott polisen kunde frågat ifall de ska ringa likbilen, eller till vilken tid det är okej… Bara tankar – men jag tänker att i sådana här fall då allt är så chockartat och dramatiskt att det gott kunde vara lite stillsammare på den där fronten. Förstås inte om det är jättekonstiga dödsfall eller något brott, men i vårt fall var det ju inte som att hon akutkördes till obduktion eller så…

  3. Ulrica
    | Svara

    Jag håller med dig. När någon kär går bort är det viktigt att det finns någon som handleder. Läste om ett par som miste sitt barn vid förlossningen. Sjukhuspersonalen lät dem hålla babyn så länge de ville, kallade in fotograf som tog fina bilder, tog fot- och handavtryck… Vilka kära minnen detta måste vara för föräldrarna och knappast något som de själva skulle ha kommit på i den stunden.

    • Soulmama
      | Svara

      Åh, tack för att du delade med dig av den historien. Det var verkligen fint. Och det är just det – om man aldrig varit med om en stor förlust så vet man inte i stunden vad man vill eller vad man ska ta sig till. Att någon ens kommer med förslag eller handleder på något sätt vore så viktigt.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *