Gäddhäng & hängtissar

 

Jag har hört från flera håll att ni gillar mina kroppspositiva bilder och inlägg. I min tävling (som ni ännu hinner delta i!) bad jag också om åsikter gällande vad ni vill se på Instagram och bloggen, och just kroppspositiva bilder var en sak. Och är det inte då passligt att jag just nu är inne i en period då jag fullkomligt hatar mina armar – och försöker komma över det. Jag tänkte att ett ärligt inlägg, och bilder, gällande gäddhänget vore passande.

 

Men så funderade jag på vad jag delat tidigare (ni kan alltid kolla i kroppspositivitets-taggen!) och vilka kommentarer jag fått. Visst har jag nångång delat så kallade ”fulbilder”, men oftast delar jag ju fina bilder, för det är just min egen skönhet jag försöker hitta. Jag tar ju dessa bilder för min egen skull, jag försöker tvinga fram kärlek till mig själv genom att tvingas beskåda min kropp ur alla möjliga vinklar. Och såklart är det de vackra vinklarna jag hittar den kärleken i, och som hjälper mig på vägen.

 

Då är det ju lätt för er att tro att jag verkligen älskar allt (i alla fall det som syns på bilderna). Men så är ju inte fallet, tyvärr. Och alltför ofta döljer jag ju de delar av mig själv som jag tycker minst om. Men idag ville jag försöka fota vackra bilder där de sidor jag gillar minst hos mig själv får ha en del av huvudrollerna.

 

 

Jag har gått ner cirka 40kg på några år. Och visst har det bidragit till en del av den kärlek till mig själv som jag hittat, men det är ju verkligen inte så att om man går ner i vikt så blir allt bra. För det finns fortfarande saker jag inte tycker om med mig själv – och en del av de sakerna beror faktiskt delvist på viktnedgången! Jag mår överlag bättre fysiskt, och det är därför jag är så glad över att jag gått ner i vikt, och några kilo tappar jag gärna ännu. Men att må bra i mig själv psykiskt är en helt annan sak.

 

Jag skrev i ett tidigare inlägg, om jag minns rätt, att det togs blodprov på grund av mina extrema blåmärken, och mitt tunna, tunna hår. Proverna var okej, inga allvarliga sjukdomar, så jag hoppas lite tillskott ska hjälpa hår och hud. Men det där med håret är en sak jag inte gillar hos mig själv, speciellt inte nu. Det är galet tunnt. Jag har ju ofta dessa burriga, stora frisyrer, eller försöker ha dem, för egentligen har jag jättelite hår. Färgen tycker jag heller inte om, men just nu har jag inte ens vågat sätta henna i, för det är så tunnt och slitet och faller av så lätt.

 

Men då det kommer till resten av kroppen finns det flera saker jag inte tycker om. Jag vill vara ärlig med det, så ni inte tror att jag kommit över alla sorger och bara älskar allt med min kropp. Jag har inget emot att min rumpa inte minskat så mycket trots 40kg bort, men de fläskiga, numera rätt så hängiga låren är inte vackra (i mina ögon). Och tyvärr har viktnedgången inneburit att också brösten minskat. De är numera rätt ledsna, neråttittande strutar. Förutom då de är ”pigga”, hehe. Därför ser ni mig ofta med armarna upp och ryggen i svank på ”fina bilder”, så tuttarna ska se gladare ut!

 

 

Och så gäddhänget. Usch. Mina armar är typ det proportionellt största på min kropp. De är såpass stora att jag inte kan köpa tröjor i den storlek som passar brösten och midjan, det är nästan en halvmeter tyg jag behöver kring armarna. De har alltid varit stora, men i och med viktnedgången så är de ju nu mer sladdriga än ”feta”. Jag döljer dem på bild också, knuffar gäddhänget bakåt så armarna ser smalare ut. Har jag upp armarna har jag dem så högt att inte gäddhänget kan hänga fritt. Där fick ni höra lite sanning. Det är inte bara Photoshop jag använder, utan det är riktigt manuellt mitt redigerande… Men idag försökte jag visa ”allt” 🙂

 

 

Egentligen finns det väl hur mycket som helst hos mig som jag inte gillar. Trots att jag tycker att allt detta är okej, och fint, på andras kroppar. Jag har inte nått något mål. Jag är bara på väg, precis som de flesta andra (också inom den så kallade kroppspositivitetsrörelsen). Och jag vet att yoga och annan motion skulle släta ut mig, göra mig starkare och mindre sladdrig. Ändå hittar jag inte självdisciplinen på allvar. Inte ännu. Andra sorger kommer först.

 

Hoppas i alla fall ni ser mig i ett sannare ljus nu (trots att jag medvetet fotade i ett otroligt vackert ljus) och inte ser mig som någon jag inte är. Och jag ska fortsätta stirra på bilderna och försöka älska, älska, älska.

2 Responses

  1. S
    | Svara

    Det är ju vingar du har! 🙂

    • Soulmama
      | Svara

      🙂

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *