Fat shaming på hög nivå

Det kom alldeles nyss en kommentar på Facebook under mitt förra inlägg. Det var denhär videon.

 

Personen tog genast bort videon. Det spelar ingen roll. Jag hann se den. Och jag vill ge min kommentar – oavsett hur det var tänkt att jag skulle ta videon.

 

Kroppspositivitet och att hylla övervikt är INTE samma sak. Inte i min bok. Jag vill vara hälsosam, och frisk, och därför gläds jag åt att jag gått ner nästan 40kg sedan jag var som störst. Jag kan gott tappa några kilo till, men det är inte något jag kämpar med – eller hatar mig själv för.

 

 

Man kan ha en strävan, om man vill, till att bli mer hälsosam (vad det än kan betyda, för vissa kanske det betyder att ÖKA i vikt, eller sluta röka, eller sluta med socker och kolhydrater). MEN det är ingen självklarhet att om man HATAR sig själv som man är och ser ut – så börjar man automatiskt arbeta för att bli bättre. Antagligen är det ofta tvärtom. Man kan älska sig själv och ändå eftersträva förändring. Jag var mobbad för min övervikt sedan lågstadiet och upp i yrkesskoleålder. Det fick mig inte att gå ner i vikt. Först flera år senare då jag började älska mig för den jag är, och insåg att andra också kan göra det, då såg jag värdet i att försöka hålla min kropp frisk och sund. Inte ens då började jag arbeta för att gå ner i vikt – det hände av sig själv för att jag gjorde andra livsstilsförändringar. Kärlek, bättre mat, mer rörelse (t.ex. sex!).

Jag hyllar inte att jag antagligen är mer ohälsosam än jag kunde vara. Jag försöker älska den jag är och hur jag ser ut samtidigt som jag väldigt gärna vill ha den här kroppen här på jorden så länge som möjligt.

 

Det var en annan bekant på Facebook som reagerade starkt på mitt förra inlägg också. Såhär sade hon: Fet flicka. Usch Alexandra! Sluta prata så fult till dej själv 😭 Du är vacker och värdefull och du är DU

 

Men för mig är ”fet” ett faktum, inte en förolämpning. Inte i mitt förra inlägg i alla fall. Jag kunde skrivit tjock, överviktig, rund. Visst. De låter snällare. Men ”fet” är det ordet jag, och andra, oftast använt. Och det har inte samma vikt för mig längre. Det är bara som det är. Om andra reagerar starkt på något ord så är det upp till dem, men jag gör inte det längre. Om det är menat att göra illa, så brukar det göra illa, men jag använde inte ordet för att hacka ner på mig själv.

 

Och så fick jag frågan: Varför ska vi beskrivas enligt vår kroppsform?

 

Det ska vi väl inte. Men det här var mitt svar: Jag beskrev mig enligt min kroppsform för att det haft betydelse i mitt liv, och fortfarande har det. Det är inte det viktigaste, det är inte det som beskriver mig i grunden eller har den största betydelsen. Men det har en betydelse i alla fall. Skulle jag inte tycka att jag är vacker och värdefull och att jag är JAG så skulle jag inte ens gjort inlägget – så tack för komplimangerna Men de var självklara för mig samtidigt som jag kände de jobbiga känslorna.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *