Jag har pratat många, många gånger om hur jag ofta tar till självporträtt då jag mår som sämst i både kropp och sinne. Flera såna sessioner hittas under Kroppspositivitets-kategorin – och jag ber ännu en gång om ursäkt för att jag inte rensat upp bland inläggen från gamla bloggen, de kan se lite knasiga ut, men allt är där!
Nåväl, idag var en sådan dag. Det börjar bli ett tag sen jag känt mig riktigt tvungen att dra mig ur kroppshat-träsket med en fotografering. Men idag var det definitivt det enda jag kom på att göra. Och jag vet inte vad det är som gör så ont idag – jag kan inte skylla på PMDS, det är något som kommer längre inifrån. Jag har ju visserligen gått igenom så mycket gamla saker, och sett bilder på den där lilla feta flickan jag en gång var. Och jag har tänkt på mammas kärlek som fanns ovanpå och runtomkring all smärta. Det är inte lätt att veta varför vissa dagar är så svåra – hur är det ens möjligt att hata sig själv och sin kropp då man väl liksom kommit igenom det, då man kunnat säga att man älskar sig själv? Jävla träsk, det suger ner en så våldsamt ibland.
Men jag fick klart en prototyp av en mamma-klocka. Jag köpte ett billig knock-off-armbandsur på loppis för ett tag sen. Sökte egentligen en gammal klocka med läderrem, men efter månader på jakt så köpte jag en ny för några euro. Idag fick jag printat ut en svartvit, blek bild på mamma. Printern ger mig inget annat. Därinne i klockan är hon nu. Som det finaste armbandet.
Och så tog jag på mig en galen topp som min kärlek hittade åt mig på loppis. Gick ut i den underbara solnedgången och försökte fånga något vackert. Försökte älska den feta flickan jag fortfarande är.
Lämna ett svar