Alla dessa saker som ska slängas då man dör

Jag skulle ha mycket att skriva om, som tacksamhet och generositet och sånt. Men jag tänkte skriva helt kort om de lådor som Leena kom med igår. Sakta, sakta får jag tillbaka alla de saker som stått uppe på vinden hem-hemma. Barndomen, tonåren, skräp och skatter.

 

Jag har skrivit ett par tidigare inlägg, åtminstone, om barndomsminnen, foton och kläder, som betyder så mycket mer nu sedan mamma gått vidare. Ni hittar ett par HÄR och HÄR.

 

 

Dessa lådor innehöll massvis med teckningar, häften, mappar, alla stora planer, all efterforskning jag gjorde i diverse uppslagsböcker, innan Internet fanns, och så några små prydnadssaker som jag endera knappt minns, eller minns med värme. Jag slängde en hel del av pappersmaterialet, sådant som jag inte har känsla för. Men ett par stora plastlådor ska rymma min barndom och mina tonår.

 

Några saker ska få stå framme. Som denna vackra träskallra, och en jättestor snäcka.

 

Jag har tänkt att dessa saker och papper och dagböcker och teckningar kommer att slängas senast då jag går vidare. Det är inte saker som behöver sparas för eftervärlden. Och kanske vore det smart att bara göra sig av med allt redan nu. Men jag kan inte. Inte ännu.

 

Jag tänker att jag nog kommer att glädjas ännu i stunder då jag vill gå igenom sakerna, kanske visa åt någon kär. Kanske har jag någon form av familj nångång, kanske någon vill se vem jag var en gång i tiden. Då jag var mammas lilla flicka. Så jag sparar en del ännu.

 

En söt knubbis-bok, och ett trasigt handavtryck.

Många, många glansbilder!

 

Jag minns att jag och mamma utbytte brev ibland, även om vi bodde under samma tak. Men jag har hittat bara detta. ”Har du längtat efter mej?”. Nu har jag. Så otroligt mycket.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *