Psykisk ohälsa, fattigdom och Fpa – resultatet av enkäten

 

Min enkät om psykisk ohälsa, fattigdom och Fpa har nu avslutats efter 49 svar. Efter en vecka och dessa svar känns det som att jag kan göra ett litet sammandrag som förhoppningsvis kommer att få uppmärksamhet bland annat på Svenska Yle. Mer om det senare ifall det blir av. De hade redan en bra artikel som tangerade detta ämne, HÄR.

 

Jag vill först säga att jag nog är medveten om att detta inte var en vetenskaplig undersökning. Det var inte heller något jag var ute efter. Jag ville se om det fanns andra i samma båt som mig, jag ville veta hur samhällets utsatta blir bemötta då det kommer till Fpa, socialen och sjuk- och mentalvård. Jag fick ordning på flervalsalternativen först efter 17 deltagare, så de första fick inte chansen att välja fler alternativ vilket påverkade svaren. Men jag tycker fortfarande att siffrorna pratar för sig själva.

 

Jag fick kritik av en av de svarande – för att jag vinklat frågorna så att det automatiskt skulle bli till Fpas nackdel. Men jag försökte verkligen att ge svarsalternativ som tillät för positiva svar. Dessutom fanns möjlighet längst ner för egna historier, där man kunde berätta om det fanns riktiga solskenshistorier. Men inte ens den som kritiserade hade skrivit någon solskenshistoria, utan tog det tomma utrymmet till att kritisera själva enkäten. Men klart vill jag tro att det finns utsatta som fått all hjälp de behöver!

 

Min poäng är dock denna: Om EN ENDA utsatt person mått sämre fysiskt eller psykiskt på grund av byråkratin och hur de bemötts så är det en person för mycket!

 

Det är ett faktum att om vi behöver förlängd sjuk- eller mentalvård, förlängd sjukledighet eller mer rehabilitering på grund av att vår situation förvärrats av nekade beslut och svår byråkrati och dåligt bemötande då vi mått som sämst så KOSTAR DET MER åt samhället. Att inte bemötas med medmänsklighet i en livskris står samhället dyrt i förlängningen.

 

Jag vill verkligen TACKA alla som svarat på enkäten och dessutom skrivit ner en del av sina historier. Det har varit smärtsamt att läsa en del, och jag lider verkligen med alla som blivit dåligt bemötta då de mått som sämst. Tyvärr har jag ju också känt människor som inte lever idag för att de tvingats svänga i dörren då de sökt hjälp, bland annat för beroendevård. Men det är en helt annan, och mycket lång, historia. Nu ska vi gå igenom era svar för vilken hjälp ni sökt och hur ni blivit bemötta.

 

I enkäten deltog alltså 49 personer (jag är inte en av dem). Det blev en ojämn könsfördelning, kanske på grund av min målgrupp med min blogg och sociala medier. 41 kvinnor, 7 män, och 1 icke-binär deltog.

 

Åldersfördelningen var mer jämn.

 

De flesta som svarade hade sökt utkomststöd och/eller sjukdagpenning/rehabiliteringspenning. 46,9% (23st) har sökt utkomststöd och 51% (25st) har sökt sjukdagpenning, flera av er har sökt båda dessa. 22,4% (11st) har sökt sjukdagpenning pga kronisk sjukdom, och 6,1% (3st) pga av psykisk ohälsa. Kom ihåg hur få som sökt sjukdagpenning för psykisk ohälsa och uppmärksamma sedan hur många som ändå sökt hjälp för psykisk ohälsa.

 

 

 

Jag frågade också om man sökt ytterligare hjälp från kommunen/socialbyrån. 22st, eller 44,9% av er svarade NEJ. Resten av er har svarat JA på en eller fler av följande: Ja, pga att Fpas beslut tagit länge, Ja, pga att Fpa gett nekande beslut, Ja, pga att Fpa-pengarna (utkomststöd, sjukdagpenning etc) inte räckt till.

61,2% av er har INTE fått hjälp från Socialen (det är både sådana som sökt och som inte sökt, förstås).

 

 

 

Ni har sökt hjälp för psykisk ohälsa (vilket är bra och modigt!). 65,3% har sökt hjälp från statlig institution och 26,5% från privata sektorn – en del har sökt från båda. 18,4% har inte sökt eller behövt hjälp för detta.

18,4% eller 9st har NEKATS HJÄLP.

 

26,5% av er har behövt söka hjälp från hjälporganisationer eller diakonin då ni varit utan mat. En av er har NEKATS HJÄLP.

 

Och så över till det jag ville komma åt på allvar – den stora frågan: Jag upplever att jag har mått sämre pga Fpas byråkrati eller beslut som tagits gällande min ekonomi eller min hälsa…

Era svar gör ont i mig även om jag gissade att det låg till såhär. 39st (79.6%) upplever att de mått sämre psykiskt. 15st (30.6%) upplever att de mått sämre fysiskt. 7st (14.3%) har mått såpass mycket sämre att de sökt ytterligare hjälp via sjuk- eller mentalvården.

 

5st svarade NEJ, men i nästa fråga var en del av dem ändå med och tyckte att vissa saker fått dem att må sämre. Jag vet inte om jag ska skylla på min dåliga enkät, eller att de svarande var osäkra på hur de skulle svara – men statistiken blir lite otydlig i detta fall.

 

          

62,8% av er har lidit av de långa handläggningstiderna och ni har gått utan mat och haft obetalda räkningar.

58,1% upplever att byråkratin är svår med alla papper som ska in etc.

Och en del av er upplever att principerna och lagarna är orättvisa, samt att ni blivit dåligt bemötta då ni tagit kontakt. Endast 3st här som inte upplevt något av detta.

 

 

Jag upplever själv att jag har ganska bra koll på byråkratin i sig själv, och jag har inte problem med att fylla i blanketter etc. Likväl blir jag ofta förvånad då jag får nekande beslut (som nu då jag inte får sjukdagpenning och väntar med 14€ på kontot om jag får mer utkomststöd). Men många av er verkar jätteledsna över att ni inte förstår er på Fpa.

Såhär såg det påståendet ut: Jag upplever att byråkratin är svår att förstå sig på, och känner osäkerhet inför vilka mina rättigheter är och om jag kan förvänta mig stöd

Endast 4st av er lade byråkratin som ”lätt” på skalan. De flesta av er svarade mellan 3 och 5, varav 38,8% av er tycker att byråkratin är jättesvår och ni känner osäkerhet inför era rättigheter och vilka beslut ni kan vänta er.

 

57,1% av er har INTE fått hjälp av Fpa för att fylla i era blanketter eller fått instruktioner. 32,7% har fått lite hjälp, och 14,3% har fått hjälp.

 

 

Så den andra brännande frågan: Har ni behövt längre sjukledigt eller på andra sätt påverkats negativt av besluten eller bemötandet?

Jag upp  lever att min sjukledighet eller mina behov av utkomststöd påverkats till det negativa pga Fpa eller byråkratin – där igen är det bara 7st som ligger lågt på skalan. Resten av er upplever att det blivit värre på grund av byråkratin och bemötandet.

Jag ville också fråga om språket eftersom jag nu haft stora problem med att få både mentalvård, och Fpa-hjälp, på svenska. Som tur är så har 55,1% av er oftast fått hjälp på modersmålet, och 28,6% har alltid fått hjälp på modersmålet. Men 18,4% av er har inte det.

 

Jag ställde också den frågan vad ni skulle önska er framöver. Tydligare instruktioner (59,2%) och kortare handläggningstider (55,1%) var definitivt högst på önskelistan. Och 32,7% av er önskar lättare kontaktmöjligheter med Fpa och socialen (det är kaos då varje beslut tas av en ny person och man får ingen personlig kontakt som förr då socialbyrån skötte utkomststödet – upplever jag själv). Ni vill också ha lättare att få krishjälp – 46,9%!

38,8% av er vill ”helt enkelt” ha högre utkomststöd.

Flera av er (21st) verkar vara i liknande situation som mig och önskar större möjlighet att utföra företagsverksamhet eller deltidsarbete då man är på utkomststöd eller sjukdagpenning.

 

 

Era egna berättelser tänker jag inte delge i sina helheter, ord för ord, eftersom ni har lovats att ni är anonyma, här kommer bara små citat.

Den enda ganska lyckliga historien verkade härledas till att personen haft bra anställning och fått all hjälp via arbetshälsovården, vilket personen själv pekade ut. De andra historierna är inte trevliga. Fpa har slarvat bort läkarintyg, sjuka personer har blivit klassade som arbetsföra och hamnat in i arbetssökningsrumban, och vissa har bemötts illa på Fpa. ”Personen i luren var snorkig och sa: om du misstycker till Finlands lagar så kan du skriva till en riksdagsledamot.”    

Såhär ungefär kunde det också låta då ni fick säga ert: ”Hatar hur hela Fpa-systemet är så omänskligt uppbyggt. Fast man har rätt till bidrag känner man sig ändå skyldig och ovärdig. Att ständigt bli hänvisad till internet och telefontider är också helt befängt, aldrig får man prata med någon som faktiskt vet något om ens aktuella ärende.”

Någon fick återkrav på flera tusentals euro, på felaktiga grunder. Totalt deprimerad hade personen aldrig orkat kriga, men hade som tur en närstående som krigade, vilket inte är alla ensamma förunnat, och de fick rätt. Hade ingen krigat hade skulder till Fpa legat på tusentals euro och en till människa hade känt sig totalt överkörd – utan laga rätt.

Men inte är alla arga hela tiden heller, det går ju bra IBLAND: ”Jag är tacksam att vi har Fpa och ofta har det funkat utan mankemang. Men har man ett mera komplicerat ärende blir man nog granskad väldigt svart-vitt. Är man på gränsen mellan frisk och sjuk t.ex kan det vara ett helvete. Enligt Fpa är man endera frisk eller sjuk (men max 300 dagar sen vips är du mittiallt frisk igen!) Risken att misslyckas blir så mycket större utan mjuka övergångar efter t.ex en lång sjukskrivning.”

Saker som också borde tas upp som är problematiska är att bil inte ersätts ens på landsbygden, inte heller telefonräkningar (som då man sitter i kö till Fpa ibland upp till en timme), eller fakturors påminnelseavgifter som kommit pga långa handläggningstider…

Som sagt upplever jag att siffrorna säger sitt även om detta inte var vetenskapligt utfört. Jag försökte undvika svart-vita alternativ, men ens detta grådaskiga räcker inte till, för alla har individuella upplevelser. Och ingen ensam, utsatt, sjuk eller deprimerad person ska behöva utstå känslor av hopplöshet eller skuld i vårt välfärdsfinland. Vi har ett bra system på gång, sådär i grunden, men det är något som gått ALLVARLIGT fel. ”Kela gör folk sjuka” är något jag vill att ska bli ett minne blott.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *