Så kändes det att fota fina Castor med föräldrar idag.
Just nu slits jag mellan att absolut inte vilja vara ensam, och att bara vilja dra mig undan. Men idag tog jag mig till Öja för en liten pratstund och gurgelstund med Castors familj och passade på att ta lite familjefoton sådär utan press och stress. Castor ler ofta, men inte på bild. Men då man är sådär liten kommer man undan med att se sur ut, man är liksom söt ändå. I min ålder kommer man inte undan med att se sur ut. Kanske därför lilla Castor spydde så fort han såg mig. Hehe.
Nåväl, det känns bra att se barn då man ofta tänker på döden och saknar och sörjer, och ser sin litenhet i det stora kretsloppet. Det känns som att jag förevigade nuet, samtidigt som jag tog bilder av framtiden.
Lämna ett svar