Det har varit en lång resa, mamma

 

Idag är en sådan dag då jag inte riktigt orkat med något. Att ens få mat i magen har varit tungt. Inte så att sorgen tagit över, och ingen PMDS kan jag skylla på. Det har bara varit tungt och tröttsamt, och sömnskulden kanske spelar in.

 

Jag försökte till och med sova bort lite tungsinthet med katten, men sömnen fick inget grepp om huvudets ideliga tankesnurr.

 

 

Jag lyckades i alla fall ta ett steg närmare drömmen – jag pratade nämligen med banken om att börja spara inför husköp i framtiden. Jag hade ju bara hört att det inte går, aldrig får man sparat ihop så mycket, aldrig får man lån… Till och med från bankerna själva. Men jag hade läst på lite, konstaterat att för ett första husköp behöver man bara ha sparat 5%, även om det sen då visade sig att renovering av gammalt hus kräver ytterligare ett renoveringslån med större besparingar. Hursomhelst, jag har vågat känna lite optimism, och det ska nog börja sparas nu. Och så hoppas man Lotto-vinsten kommer före lånet.

 

Så då jag tagit det vuxenpoänget (även om inget konto ännu är öppnat) vågade jag också lyssna på Samtal om livet som jag var med i för sex eviga år sedan. Ann-Sophie Sandström intervjuade mig då, i lilla, gröna huset i Lövö. Då jag ännu kallade mig hippie, och vegetarian, och skivbolagschef. Jag jobbade med musik och levde på socialen och trodde att det goda nog skulle vinna. Jag har varit rädd för att lyssna på programmet – men det var inte så farligt! Visst säger jag dumheter, men där finns nog också visdomar. Om både kärlek, och arbete, och konsten.

 

Eller vad sägs om denna visdom: ”Om du er en fitti jävel så int ere nan som komber me mjölk å bröö åt de…” 😀

 

Ni kan lyssna på programmet HÄR! Tänk, en relik från domedagsåret 2012. Och här nedan en bild mamma tog på mig samma år, då vi semestrade nere i Pargas.

 

Jag har också börjat gå igenom den långa chatthistoriken jag har med mamma. Det är som att hon lever, då jag läser våra vardagliga, och dagliga, meddelanden. Men det känns som en cirkel av mina nojjor och sjukdomar, och bilproblem eller pengaproblem, och katthistorier, däribland lite änglar och healing. Och alltid mamma som säger att allt blir bra. Jag försöker inspireras och samla detta för att något ska kunna ingå i min kommande diktsamling.

 

Men jag inser ju hur långt jag kommit. Från de dumma drömmarna då jag var liten – en människa jag inte alls känner igen – till den jag är idag med drömmar om hus och familj och livet på landet. Allt annat än modedesignerdrömmarna från då. Och Samtal om livet-programmet är som en mellanlandning. Jag passar inte i någon låda. Jag är ständigt i förändring. Som allt annat.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *