För ful för att ha ett eget vittnesmål

Jag har funderat nu i flera dagar vad jag har att säga om #dammenbrister. Inte för att jag har någon hemsk historia jag är nervös för att dela med mig av… Tvärtom.

Jag vet att kvinnor av alla färger, former och åldrar utsätts för sexuella trakasserier, allt från våldtäkter till handen på rumpan på krogen. Och det är åt helvete! Men jag kan inte linda in min upplevelse i fina papper, det känns nämligen som att min upplevelse är att jag varit ”för ful” för att ha blivit utsatt.

Jag är självklart glad för det – det borde jag inte behöva säga, men jag måste ju säga det så ni inte tror att jag känner mig utanför.

Men istället har jag blivit illa behandlad av pojkar och män sedan jag var bara barnet på grund av mitt utseende, och den jag är. Åsidosatt, tillplattad, nervärderad, och skämtad om. Och skammen i deras ansikte om de mot all förmodan gjort något intimt med mig, eller ens visat vänskap öppet för andra att se.

För att jag var överviktig, och i deras ögon ful.

Kanske har det funnits enstaka fyllon som sagt något sliskigt då jag var kring 20 och på krogen… Men eftersom jag var så svältfödd på uppmärksamhet från någon av det andra könet så har jag väl inte kategoriserat det under ”trakasserier” utan ”komplimanger” istället. Jag minns alltså ingen gång som är värd att prata om från den tiden. Så dåligt som jag mådde hade jag varit lätt att utnyttja, och jag är glad nu att jag inte blev utsatt eller utnyttjad. Även om vissa män omkring mig kanske skämdes ibland, så har jag i alla fall alltid också haft starka manliga kompisar som verkligen visat vad en ”god man” är.

Men jag vet också att män kunde leka med mina känslor, och det kan ha lett till att jag har varit ”förövaren”. Inget allvarligt, men jag har säkert varit opassligt framfusig i ett försök att bli omtyckt, kramad. Säkert finns det såna män också, som inte vet var gränsen går om någon lekt med deras känslor. Antytt. För jag vet att jag varit där. Men jag har alltid tagit ett ”nej” som ett ”nej”. Går man över den gränsen har man ett problem att ta tag i.

Nåväl, sådär var det förut. Jag vet att det är annorlunda nu, och det ser jag via Internet. Jag har ju nu gått ner i vikt nästan 40kg, och jag har fått för mig att dela med mig av vackra självporträtt, ibland avklädda. Åh, hemska saker. Det märks att då har män svårare att förstå var gränsen går.

Jag har fått några meddelanden som börjar med komplimanger, och sedan övergår i förslag och grova antydningar. Och då jag tackat nej och (tror mig ha) stängt av konversationen där så har de blivit arga. ARGA!?  

”Du är verkligen inte den jag trodde du var! Såna bilder som du delar…” Blablabla…

Ingen behöver TRO något om mig bara för att jag älskar mig själv och min kropp, och vill hjälpa andra älska sina kroppar. Det är ingen inbjudan till påhopp om jag tackar nej till vad-du-nu-än-tänkte-göra-med-mig.

Så det är min historia… Men jag vill tacka och berömma alla de kvinnor som gett vittnesmål. Ni är riktiga krigarinnor!

Det är skrämmande många. Jag hade ingen aning om antalet faktiskt grova brott som förekommer. Jag blir arg. Jag blir nog arg på handen på rumpan och allt som faller inom den kategorin också. Men de grova brotten, pedofilin, våldtäkterna. Jag hoppas alla framöver vågar anmäla, och att myndigheterna börjar ta oss på allvar.

Det skrämmer mig lite att många av dessa män lever och mår runtomkring mig, och jag vet inte vilka de är. Men jag försöker att inte vara rädd för män, utan omger mig istället med kärlekar och bröder som ser mig som lika mycket värd som alla andra. Som en gudinna, rentav. Det förtjänar vi alla!

3 Responses

  1. Annie =^^=
    | Svara

    ♡ starkt

  2. Alexandra Sandbäck
    | Svara

    Fint <3 Jag visste nog att jag inte är ensam.

  3. Pamppo
    | Svara

    Jag känner så igen mig i din berättelse. 💛

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *