PMDS är inget skämt & hattbjörnar som anti-depressiv medicin

Det känns som att så många människor blir sårade hit och dit av det ena och det andra i medier och på Internet. Jag försöker undvika att bli ”offended” av det mesta, men nu är människor som lider av PMDS, och diverse PMDS-organisationer verkligt upprörda, och jag också.

Vi vet alla att talkshower av diverse slag bara är bullshit, men vi vet också att väldigt många tittar på sånt, och blir påverkade. De tror att de får faktasanningar därifrån. Och nu har The Doctors, en amerikansk talkshow fullständigt förnedrat människor med PMDS. Ni kan se ett litet klipp HÄR av hur de skämtar om ”period rage”. Bara den enda kvinnan av doktorerna försöker få fram information om hur allvarligt syndrom PMDS verkligen är.

15% av kvinnor med PMDS gör självmordsförsök. Och eftersom det finns ett stort skuggtal av odiagnosticerade kvinnor är det svårt att veta verkliga antalet som gör självmordsförsök, och det verkliga antalet av de som faktiskt också dött till följd av PMDS.

Det är inget skämt!

Jag har skrivit om PMDS flera gånger förr, men det kändes aktuellt igen. Jag tyckte att jag började ha min PMDS under kontroll med hjälp av progesteronsalva, målande, skrivande, och framförallt kärlek och förståelse av de som står mig närmast.

Men efter mammas död, då sorgen är ständigt närvarande och känslorna så nära ytan hela tiden, så har jag definitivt haft svårare att separera verkliga, och stabila känslor, med de labila, hormonpåverkade svallningarna av psykiskt illamående som PMDS bjuder på.

Jag har dessutom haft oregelbunden mens och det har garanterat påverkat min cykel och hur hormonerna påverkar mig. Den här månaden kom känslorna direkt vid ägglossningen.

Jag känner av min ägglossning oftast. Det hände häromdagen, en molande värk i magen, precis som mensvärk. Och därtill okontrollerad känslomässig paranoia, svartsjuka, misstänksamhet, ledsenhet, oro. Eftersom jag är en så värdelös människa kan ingen älska mig på riktigt, alltså finns det svek överallt runtomkring mig. Jag förtjänar inte kärlek.

Det är dumheter. Det vet jag. Men i stunderna då dessa känslor väller upp så spyr jag ut galla på dem jag älskar mest. Jag skadar andra med min PMDS, och därför skadar jag också mig själv. Relationerna tärs av mitt beteende. Det är fullkomligt fruktansvärt.

Därför gjorde det så ont också då en av de där TV-doktorerna skämtade om att man ska följa med några cykler med en kvinna innan man börjar dejta henne. Som att alla ska fly innan de hinner bli inblandade med någon som lider av PMDS. Usch. Som att vi är dömda att vara ensamma, förtjänar det rentav. DET är fullkomligt fruktansvärt.

Vi förtjänar kärlek och förståelse precis som alla andra som lider av fysisk eller psykisk sjukdom. Även om det alltför ofta känns som att vi inte förtjänar det.

Jag satt hos min älskade häromdagen. Fullständigt slutkörd efter en av de värsta ångestattackerna hittills. Efter gråt och skrik och panik och total jag-borde-bli-inlåst-på-psyket-känsla. Totalt tom, och med en (falsk) insikt om att jag borde hålla mig undan alla, inte utsätta de jag älskar för det fruktansvärda monster jag är…

Jag sitter och stirrar på den berömda mattan. Jag trodde att jag sett alla djur som fanns att ses där, men icke. Plötsligt ser jag en… en… Ja, vad är det? En hattbjörn? EN HATTBJÖRN!

Jag rycker mig själv ur ledsenheten en minut och skissar ner hattbjörnen. Försöker försonas med min älskade och åker sedan hem och målar halva natten. Och nästa dag målar jag en till. Ett par kramande hattbjörnar. För jag behöver verkligen en kram.

Målande är min medicin, men jag hoppas verkligen det i framtiden kommer att finnas mer hjälp mot PMDS, som inte är anti-depressiv medicin, och att vi alla överlever detta hemska syndrom.

2 Responses

  1. Alexandra Sandbäck
    | Svara

    Tack! Jag gör mitt bästa för att informera både de som kanske lider av detta, och de som försöker sitt bästa att leva med oss…

    Jag hade pratat med gynekologer och läkare, men ingen hade något annat förslag än p-piller (som jag inte kan eller vill ta) och anti-depressiva medel. Jag hörde själv om PMDS via Internet, pratade med min egna läkare och vi beslöt att jag skulle följa med cykeln och måendet ett par månader – och där var svaret. Efter ägglossning bryter jag ihop, bara för att komma tillbaka till livet då mensen startar… Men arg är jag ännu att inte fler gynekologer vet om detta. En sade till och med att "Struntprat, det är bara vanlig PMS, alla har det!". Trots att det är vetenskapligt bevisat att det är ett skilt syndrom…

  2. Jennii
    | Svara

    Bra skrivet! Det borde pratas mera om just PMDS. De flesta vet om just PMS och jag visste inte heller för något år sedan att det fanns PMDS och då föll alla pusselbitar på plats, att jag blev som ett "psykfall" si sådär en gång i månaden hade faktist en grund för jag visste ju att detta kan inte vara vanlig PMS. Senast för en månad sedan när jag hade ett raseri utbrått och kännde att allt var skit, ingen älsakde mig eller hjälpte mig med något (detta stämmer inte utan är just de där hjärnspökena som pratar), jag kännde att jag bara skulle vilja lägga mig på golvet och ligga där i flera dagar så frågade jag min sambo om han älskar mig och fick till svar " jo, men ibland är det lite svårare"
    http://nouw.com/jenni

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.