Att undersöka hjärtat

Sedan mamma dog och vi fick veta vad som hände har jag velat fara på hjärtultra. Jag vill veta att jag inte har en förstorad aorta. Egentligen hade jag tänkt vänta på hela obduktionsrapporten, men nu har jag fixat remiss ändå. Jag vill inte vänta längre.

Jag är rädd. Jag går inte på längre promenader ensam, eller gör väldigt ansträngande saker ensam. Av en kanske förståelig orsak känner jag mig orolig för lilla hjärtat. Det är inte särskilt troligt att jag har något fel på hjärtat, men jag vill försäkra mig om den saken.

Men jag är orolig för vad som händer om det hittas något på ultraljudet. Framförallt om det skulle vara en förstorad aorta. Det finns inte riktigt något man kan göra då, annat än kämpa med att inte leva i rädsla. Men nu lever jag i en form av rädsla i alla fall, och hoppas hjärtultra kan ge mig lite mod. Försäkran om att min kropp ännu är som den ska vara, i alla fall lilla hjärtat.

Jag har länge redan försökt försäkra mig om att jag inte har något fel, för risken är ju väldigt liten. Jag har koncentrerat mig på att jag helt enkelt vill försäkra mig om att det INTE är något fel. Men eftersom jag idag var till läkare för att fixa remissen har tankarna ändå snurrat. Tänk om något ändå är fel. Hur lever jag då?

Men det får tiden och hjärtultra visa. Det tar kanske några veckor innan jag får fara på ultra och får svar. Så för att få tiden att gå, för att omfamna kroppen, hösten, och också rädslan, gick jag ut för att återigen fota den jag är, just nu.

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.