Tankar om trygghet

 ”…känsla av välmående och säkerhet /bland vänner eller i samhället/, känsla av att inget dåligt kommer att hända, känsla av att vara omhändertagen och skyddad (t.ex. av andra personer)…”

Ordet ”trygghet” har olika betydelse för olika människor. Men i grund och botten är det en känsla av att vara omhändertagen och skyddad. Det har ett avljudsförhållande till ordet ”tro” och det är inte svårt att förstå. Man ”tror sig” vara skyddad, och tron kan givetvis vara så stark att man också manifesterar det som verklighet. ”Tillit” passar väl i sammanhanget.

Jag kommer att komma in på en lite annorlunda vinkling av tryggheten men känner mig givetvis nödgad att först nämna vikten av att känna sig trygg med sig själv, både så att säga ensam, men också med sig själv som person. Något jag är väldigt bekant med – både närvaro och frånvaro av trygghet i och med mig själv.

Och förstås tryggheten i relation till andra människor. Inte då ett beroendeförhållande till andra, där man bara känner sig trygg med någon viss person och fäster sig på det sättet. Men tryggheten i att känna sann kärlek och omtanke av en annan person, utan att därför vara beroende av detta.

Jag använder ofta uttrycket ”hemma”. Inte bara att jag känner mig hemma med någon, utan att någon ”är mitt hemma”. Detta kan man läsa en hel del om i min nya bok ”Glimtar av närvaro”. Jag tänkte delge en text ur boken här, för att ge en liten inblick av detta.

”Då jag kysser dig, för första gången på tre år, då känner jag mig hemma.
 

Åh, hemma.
 

Jag som alltid sökt efter hem. Försökt skapa hem runtomkring mig. Mina drömmar om det där hemmet att dela med någon. Ändå, den där känslan – den har jag bara upplevt med dig. Då dina läppar möter mina. Då dina varma, starka händer håller mig. Det är hemma för mig.”

Men jag tänkte prata om en annan form av trygghet. Det är visserligen på samma tema som något jag just nämnde. Nämligen det att jag alltid försökt skapa hem runtomkring mig. Sedan jag var liten har detta varit något som verkligen defininierat mig.

Jag har alltid haft mycket saker. Jag har fortfarande mycket saker. Men jag har börjat rensa, och byta ut mina saker och bruksföremål mot sådant som resonerar med min själ.

Dagen efter att jag flyttat hit till min stuga så kom en vän på besök. Han tyckte det var mysigt och inbott och hemtrevligt och frågade hur länge jag bott här. Han var chockad att höra att jag flyttat in dagen innan. I hans ögon var ju allting redan klart – gardinerna var på plats, möbler och saker var på plats…. Och sådan är jag – jag skapar hem omkring mig så fort jag får chansen – för att jag behöver den känslan av trygghet.

Jag har levt ensam mestadelen av mitt vuxna liv, och det är väldigt viktigt för mig att mitt hem känns omfamnande. Åtminstone för mig själv, men gärna också för gäster.

Jag är ingen minimalist, men jag vill inte heller tänka att jag bara samlar på mig en massa strunt. Senaste åren har jag definitivt börjat rensa och ifrågasätta. Det ser kanske ut som att saker ökat i mängd, inte minskat, och det kanske är sant till viss del eftersom jag nu har ett större hem än tidigare. Men jag har nog rensat bort, och i vissa fall bytt ut till sådant som resonerar med min själ.

Nå, vad är det där ”resonera med min själ?” kanske ni undrar, och tänker att jag bara är en samlare. Kanske ni hört det där uttrycket att då man ska rensa bort hemma så ska man ta tag i varje sak och fråga sig själv ifall den saken skänker en glädje. Om inte, då ska den bort.

Nåväl – jag gör inte exakt så. Men jag har påbörjat en resa där jag känner efter ifall en sak, ett bruksföremål, en bok, ett klädesplagg, ja vadsomhelst, ger mig en känsla av trygghet. Ibland tänker jag sådär drastiskt att ”ifall jag förlorade allt jag hade i någon katastrofisk händelse, och det här var allt jag hade kvar, skulle jag känna mig hemma då, skulle jag känna trygghet?”.

Inte alla saker jag har ger den känslan. Givetvis har jag fullt med föremål hemma som bara är bruksföremål, eller minnessaker, eller smågrejs som nu används med jämna mellanrum men som inte inger mig någon speciell känsla. Så är det bara. Många av de sakerna behöver jag konkret, men de skulle inte ha känslovärde ifall de var de enda sakerna jag hade kvar.

Men många föremål har en speciell känsla över sig som gör att ifall jag var tvungen att rymma ut i skogen och överleva där eller något annat dramatiskt, så skulle de föremålen hjälpa mig, på något plan i alla fall. Jag vet att det är jag som lagt det känslovärdet på dem, men det spelar ingen roll. Min kraft är stor, och ifall jag är medveten om att tryggheten är skapad så gör det ingen skada ifall jag ibland förlitar mig på den.

De flesta föremål eller kläder jag skaffar nuförtiden ska ha denna känsla, annars får de stanna på loppiset eller i butiken. Jag gillar överlevnads-tänket, och små påsar, burkar, kläder i tåliga naturmaterial… Det är sådant man kan leva med i skogen 🙂 Det låter lite töntigt nu då jag skriver det, men det handlar ju om en känsla, inte en realitet.

Ser man på det mer logiskt så vill jag att de saker jag nu skaffar ska kunna tjäna mig hela mitt liv. Det är också trygghet. Ifall jag tröttnar på dem ska de vara i så bra skick eller såpass ”dyrbara” att de går att byta ut till något som resonerar mer med min själ.

Det behöver nog inte nämnas att mina dyrbaraste ägodelar är min konst. Skulle jag rädda något t.ex. i en brandsituation så är det tavlorna, om jag bara kunde. De sammanfattar min känsla och mitt liv mest. En del böcker, kristaller, kameran och datorn är också saker som är dyrbara för mig, eftersom de på många sätt innehåller mitt liv och jag vill inte vara utan dem.

Men på bilderna ser ni ju väldigt mycket udda grejer, som helt enkelt bor i mitt hem. De kanske gör mig glada, kanske de håller speciella minnen, eller så har de bara det där något som gör att jag har svårt att lägga bort dem. Men det är väldigt få av dessa bilder som innehåller föremål som jag känner väldigt mycket trygghet av, jag fokuserade inte särskilt på sådana, utan fotade lite allt möjligt. Kan ni gissa några saker som ger mig den känslan? 🙂

Hursomhelst, jag känner trygghet då jag fyller min säng med böcker och kissekatt eller manligt sällskap. Jag känner trygghet då jag fyller min läderpung med kristaller och tar min vandringsstav ut i skogen. Jag känner trygghet då jag får gå ut i vedlidret efter mera ved, och vet att jag inte behöver förlita mig på elektricitet. Jag känner trygghet då jag bär särskilda smycken. Jag känner trygghet då jag drar på mig en linneskjorta eller en helylletröja. Jag känner trygghet då jag tänder stearinljus. Jag känner trygghet då jag blir kysst.

Jag känner ofta trygghet, nuförtiden. Listan är lång. När känner ni trygghet?

  1. Johanna Englund
    | Svara

    Jag känner mig trygg i min lilla atelje här hemma, konstprylar runt mig, garn, te, ljus och växter. Sedan mitt fina altare som jag har byggt upp med ljus runtomkring, då jag tänder ett ljus som är i mitten, sitter i min sänge och dricker te, mediterar eller läser, då känner jag mig mest trygg. Eller i min kärastes famn.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *