Förlorade vänner

posted in: själ

Det här är ett sådant inlägg som jag inte orkar skriva. Så egentligen gör jag det inte heller.

Men de gamla dagböckerna väckte så många sorgliga tankar om förlorade vänner. De ”äldsta” vännerna jag har kvar nu har jag känt i typ fyra år, och de orkar ju knappt med mig längre heller.

Självklart tänker jag att det kanske är mitt fel. Att jag är varm, glad och rolig – och gör allt för mina vänner. Men sedan har jag ju också andra sidor. Också jag behöver mina vänner. Också jag behöver kunna vara den som inte orkar ta kontakt – men som blir kontaktad. Tröstad. Eller i alla fall inbjuden till umgänge.

De flesta verkar tröttna snabbt då de sidorna visar sig. Så många som jag kallat bröder och systrar finns inte längre i mitt liv.

Jag önskar jag hade den där andra familjen. Det börjar vara ett par år sedan jag kände gemenskap.
Kanske är det min utbrändhet som knuffat bort människor, eller så har jag bara dragit mig undan alldeles för långt. Jag vet inte.

Men just nu är jag ensam.

Det är ett sådant inlägg jag inte orkar skriva.

Månen är i alla fall ett utsökt sällskap.

4 Responses

  1. Alexandra Sandbäck
    | Svara

    Ja, jag håller med. Men lite smärtsamt blir det då det känns som att också de man kunnat, orkat och velat hålla nära blir avlägsna.
    Jag har inget behov av att vara ungdomligt ultrasocial – jag får vara trött, eller bara annorlunda jämfört med hur jag var förut – men jag vill inte tänka att detta är vuxenlivet. Det måste nog finnas problem i min relationshantering – eller så är jag bara problematisk att ha att göras med.
    Kram till dig!

  2. Alexandra Sandbäck
    | Svara

    Tack, det värmer.

  3. ponks
    | Svara

    kramar! jag känner igen mig i det där. jag är också ensam. helt konstigt egentligen, inte trodde jag att vuxenheten skulle vara såhär ödslig, inte planerade jag nånsin för nåt sånt här. eller ja – grejen är ju att jag nog har vänner egentligen, men jag orkar inte kontakta nån. umgänge känns lite övermäktigt. bara nån sån där som känner en innan och utan skulle jag orka med.

  4. Maj-Britt
    | Svara

    Allt har sin tid. Styrkekramar.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.