Skulder?

posted in: byråkrati, konst, kultur

Ja, alldeles nyss skrev jag in ett sms till Radio X3M gällande mitt studielån. Det väckte tydligen starka känslor. Ämnet som diskuterades var att unga tar allt mer lån, framförallt då studielån och andra små lån under studietiden.

Det jag skrev in lät ungefär så här: ”Mitt studielån har med räntorna växt till nästan 15 000. Jag räknar med att det blir avskrivet innan jag ens hunnit börja betala. Fattigt liv som konstnär, men det rör mig inte i ryggen att jag är skyldig staten.”

Det kallades ”grovt”, och visst, i ett kort sms hade jag ju inte direkt chansen att förklara mig, så jag gör det här.

För det första – kan någon som är ekonomismartare än jag förklara varför mitt studielån växer fast jag betalar räntor hela tiden?

Nå, jag lyfte studielån under min högskoletid – för jag såg inget annat val. Bostadsstöd plus studiestöd räckte inte. Jag levde inte dyrt, jag festade inte mycket, jag arbetade på somrarna, och ändå räckte inte pengarna till ett ”fullvärdigt liv”. Och – det som kanske stör mig mest i dagsläget är att jag tyckte det var för skämmigt att gå till socialen för utkomststöd. Jag tror inte ens jag förstod att man kunde göra det. Det var mer accepterat att ta lån – så det var det jag gjorde.

I dagsläget har jag kommit över skammen över att gå till socialen. Då jag blev utexaminerad, och stod utan jobb, så förstod jag att det är dit man måste gå då inte arbetslöshetsersättningen räcker till hyra och mat och andra räkningar. Och sedan arbetskraftsbyrån bestämde sig för att jag är heltidsföretagare (trots att jag inte var det, och hade NOLL inkomst från firman) så fanns det inget annat val. Det fanns inte jobb som passade mig, och jag ville inte dö på gatan. Det är då utkomststödet är den vägen man måste gå.

Jag har frågat så pass många av mina heltidsarbetande vänner om de tycker det är okej att jag får en liten, liten procent av deras lön för att få leva och arbeta med det jag gör – och fått ett ”ja” – för att inte skämmas. Jag vet att jag gör bra arbete, gör världen bättre på mitt lilla sätt rentav, trots att jag inte har möjlighet att lyfta en lön som räcker till från firman. Jag skäms inte längre – jag bara stör mig på att systemet är som det är – och hoppas medborgarlönen blir ett faktum snart.

Men tillbaka till lånet – skulden. Jag har ingen möjlighet att betala av på lånet nu. Jag har räknat tillsammans med banken, och fast jag skulle undvara 30€ i månaden så skulle det enbart förlänga betalningstiden i systemet. Ja, fråga mig inte hur de kommit fram till den slutsatsen. Jag förlänger amorteringsfriheten varje år, och betalar för detta. Men det finns ingen möjlighet för mig att betala av nu – och ja, faktum är att det inte rör mig i ryggen.
Jag har inte slösat bort min studietid eller mina studier, eller studielånet. Jag är okej med att staten betalade för det liv jag levde då, i all enkelhet, och om jag inte lyckas betala bort det så är det så. Prioriteringen ligger i att kunna betala hyran och lägga mat på bordet – helst genom mitt eget arbete förstås.

Men en av mina största sorger är faktiskt det att jag inte ser några möjligheter för mig att lyfta bostadslån. Och det är inte så att jag vill vara i skuld – men i dagsläget finns det väldigt få som kan ”spara ihop” till ett hus och betala kontant. Lån är den vägen man brukar gå, och den vägen är stängd för mig tills jag kan dra in en redig lön varje månad – i 30 år helst. Eller tills jag gifter mig rikt – men det vill jag helst inte heller 😀

Min stora dröm är ju att renovera, bo i, och äga den där stora, gamla bondgården på landet. Och just nu känns den drömmen omöjlig. Det är en sorg.

Mitt studielån är ingen sorg. Det är dessutom mindre än min andel av statsskulden – en skuld jag föddes med. Den torde ligga på över 17 000€ per invånare just nu.

Don’t be such a bank, and let my life be worth just as much as yours.
Jag arbetar, jag lever, jag älskar.
Jag tänker inte leva i ”skuld”, inte ens fast jag är skyldig staten något.

3 Responses

  1. CAROLINE
    | Svara

    ..och nu ville min iPad att jag skulle sluta skriva där och fortsätta på ett nytt kommentarsfält. Det är konstigt hur man lätt börjar leva i skuld. Mot sig själv och andra. Är det inte ekonomiskt så är det emotionellt. Det är viktigt att alla pratar om det här för att avdramatisera det hela och öppna ögonen för verkligheten.
    Än idag kan jag ha svårt att förstå att JAG KLARAR MIG. Ingen ångest över räkningar, och vill jag ha något kan jag få det. Men mitt tankesätt från då jag räknade dagarna till nästa "lön" i ärtsoppsburkar finns ännu kvar. Kanske ger en sån livsstil ett mer moget sätt till pengar och att pengar inte är allt, 🙂

  2. Jennie Rosengård
    | Svara

    Man får int utkomsstöd under studietiden ifall man int lyfter studielån å sedan efter he int klarar se.. I did check då ja va studerande.. :p he e löjlit i dehe lande då man får olika mykke i stöd beroende på situation. Medvorgar lön sku de vara! Livet e lika dyrt oberoende om du e studerande, arbetslös, sjukskriven, vårdledig what ever, utkomsstöd ska ju vara sk. Minimi va en människa behöver så sätt den nivån oå alla! (Sätt rn politiker på e en måna så höjjs no summan snabbt.. ) :p

  3. CAROLINE
    | Svara

    Snart! Snart är mitt studielån från min första yrkesutbildning avbetald. Klarade mig två år nippa nappi med att ha tak över huvudet och mat på bordet, men när jag det tredje året inte jobbade varje helg och sommarlov dygnet runt så blev jag tvungen att ta lån. Och det tog emot.
    Sen är den här juttun med att gå till socialen för att få hjälp. Konstigt hur folk skäms och vägrar. Damn, jag har till och med fått hjälp av diakonissorna en gång för att få handla mat och wc papper för 30 euro från Halpa Halli. Det var en lyckans dag, och kag var mest rädd för att jag inte skulle få hjälp för att jag hör till kyrkan.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.