”Science fiction i min dröm. Det är den älskade tv-serien som bygger scenariot.
Många människor, kanske hundratals, har tagits över av parasitliknande varelser. Det är jag som är vetenskapskvinnan, majoren, hjältinnan, som ska använda ett nytt vapen för att döda parasiterna. Människorna kommer att överleva attacken, men hur länge är det ingen som vet. Vi vet att de kommer att ta skada, att vi måste rädda dem också efter att parasiterna dött.
Jag ser ut över stora industrihallar, jag står på någonslags brygga som sträcker sig över hallarna. Jag tar mitt nya vapen och skjuter ut över folksamlingen nedanom. Alla människor stannar till då de blir fria från parasiternas grepp. De är förvirrade, men säkert lättade.
Då ser jag att du är mitt ibland dem. Mitt hjärta stannar nästan. Tänk om du tagit skada, eller om jag inte kan fixa det som parasiten förstört. Tänk om du dör. Lämnar mig, igen.
Jag söker mig fram till dig i folksamligen, möter dig i en trappa. Verkligheten finns också här i drömmen och jag vet inte om du vill träffa mig, om du kanske hatar, rentav.
Men då vi möts tar jag dig snabbt i handen för att få dig att stanna upp. Vi ser varandra i ögonen och jag försöker kort förklara att jag dödat parasiten i dig, men jag vet inte hur länge du överlever, om jag kan fixa dig.
Du håller mig hårt i handen.
– Jag har tillit. Om någon kan rädda mig så är det du.
Sedan försvinner du in i folkmängden igen.”
Lämna ett svar