Lycka?

posted in: själ

Lycka är ett svårt ämne. Likväl något jag funderar på dagligen nu.

Jag har i stort sett alltid, i alla fall senaste åren, kunnat säga att jag är lycklig. Även då jag mått dåligt, rentav varit deprimerad, så har jag kunnat känna tacksamhet och uppskattning för livet, både det goda och det dåliga. Jag är en väldigt känslig människa, ibland är känslorna överväldigande, även de ledsamma, men jag har alltid varit tacksam och sett det som en gåva. Hellre känna mycket, än inget alls.

Men för några dagar sedan tog jag orden ”jag är olycklig” i min mun, kanske för första gången. Det var obekvämt, och gjorde ont, men kändes sant. Jag kan nog känna tacksamhet och uppskattning för livet och dess lärdomar, jag kan stundvis njuta och vara glad. Men de stunderna känns så få just nu, och de andra, tunga, ledsamma stunderna så många. Jag måste frambringa all min styrka för att kunna le, vara social, och för stunden glömma, bara vara. Det gör mig trött och ännu mera ledsen i dagar efteråt. Lyckan känns tung, och inte alldeles äkta, inte ens i de glada stunderna. Jag känner mig aningen död inuti.

Envar sin egen lyckas smed, heter det ju. Och jag vet att bara jag kan ändra på detta. Men det är inte alldeles lätt. Även om jag vet att livet är en otrolig gåva, och att min själ valt just den här vägen, i detta livet, så känns det just nu alldeles värdelöst och hopplöst.

Jag antar att jag ändå hoppas att tiden ska ändra på detta. Eller inte tiden i sig själv, men att tiden jag har att förfoga över ändå hjälper mig bearbeta allt det onda inuti, kanske gör det lättare att le och njuta, så småningom.

”I awaken only to die again” är en mening från en älskad tv-serie. Så passande just nu. Vi lever många liv i detta livet också, och varje dag känns som ett liv just nu. Ibland orkar jag försöka göra dagens liv värdefullt, med nya upplevelser eller bara gott sällskap. Men då kvällen kommer känns det som att jag dör igen, förgäves.

Denna olycka, om vi ska kalla den så, är en kombination av utbrändheten och depressionen, möjligtvis bråkande hormonnivåer som ännu ska undersökas, men också själsliga erfarenheter från detta livet och tidigare, som lämnat ärr i mig som nu kliar och blöder, än en gång.
Mitt i det att jag upplevde tyngsta depressionen på många år, kanske någonsin, så tog jag ju dessutom avsked av min bästa vän. Det väger just nu tyngst av allt. Det känns som att jag tagit avsked av det enda som verkligen fick mig att känna lycka, mitt i mörkret, och jag ångrar mitt beslut bittert.

Och nu är jag olycklig. Stundvis i alla fall. Alldeles för ofta. Men jag är här, jag finns fortfarande, andas, lever. Ett nytt liv varje dag. Jag försöker vara tacksam också för min olycka. Det är lärorikt, det är en gåva. Även om jag inte skulle önska detta åt någon. Men jag har valt detta av någon orsak, och jag hoppas det leder mig till det vi alla önskar. Kärlek.

Det är det jag tror att lycka är. Kärlek, i någon form, i alla former.

Jag älskar. Intensivt, hela tiden. Men just nu känns det som att jag är blind för den, kärleken. Jag ser inte meningen, får inte grepp om alltet, förstår, vill eller kan ingenting. Just nu alltså, just idag.

Men imorgon ett nytt liv. Vi hörs.

8 Responses

  1. Alexandra Sandbäck
    | Svara

    Oj, nu blev jag nyfiken. Men tusen tack iaf, och hoppas du fortsätter följa bloggen. Kram till dig!

  2. Viktor Nilsson
    | Svara

    Ja lite, men inte som Viktor. Han är fiktiv så det rungar om honom. Ursäkta inkognito-rocken, men det/han/jag är mer harmlösa än Holländska träskor. Uppskattar din blogg väldigt mycket, och resten är känsligt.

  3. Alexandra Sandbäck
    | Svara

    Kram! Tack för dina ord. Känner jag dig?

  4. Alexandra Sandbäck
    | Svara

    Kram!

  5. Alexandra Sandbäck
    | Svara

    Kram!

  6. Viktor Nilsson
    | Svara

    Ruelse och ånger är inga lätta bördor att bära. Kasta av dig det nämnda oket närhelst krafterna åter intagit din kropp. Lätt att säga. Inte fullt lika lätt att utföra. Dina tankar och det hutlösa modet att sätta dem på pränt fick mig nästan att kvävas av mina tårar. Igenkännandets floder av salt och surt. Det blir alltid bättre med tiden, fina Alexandra. Den jobbar med, och för oss. Tick tack. Tick tack.
    Tack för att du finns. Kramar!

  7. Yvonne
    | Svara

    Kram… jag tror att du behöver få gå igenom olyckligheten för att kunna försonas och hitta lyckan… <3

  8. Svart & Rött
    | Svara

    Tråkigt att du är ledsen. Olycklig. Men man kanske får vara det ibland? Kanske är det just efter nåt sånt som man kan bli lycklig på riktigt. När man vet vad det är att må riktigt skit. Fast jag vet ju att det inte är riktigt så enkelt. Vet bara att efter att jag har varit som mest olycklig i mitt liv (tack och lov länge sen nu) så har jag varit som starkast sen efteråt. Men livet är vackert, både i sorg och i glädje. Kram!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *