Närturism: Saarijärvi, i Runebergs fotspår

Ja, igår var jag alltså på roadtrip till Saarijärvi. Varför Saarijärvi? kanske någon undrar. Och ja, det var väl så enkelt att jag tittade på kartan, ville hitta något ställe inte så långt bort, men någonstans dit jag inte varit förut, någon vacker plats. Saarijärvi fick mig att tänka på Runeberg – så då var det bestämt. I Runebergs fotspår skulle jag gå.

För de flesta är kanske en en-dags roadtrip ingen stor grej, men för mig innebar det att jag tvingades möta en hel del rädslor. Sedan jag blev utbränd har en hel del fobier, rädslor och ångest dykt upp, som på många sätt hindrat mig från än det ena, än det andra, men jag arbetar på det.
Roadtripen innebar att jag var rädd för att prata finska, att jag inte skulle hitta en wc om jag börjar må illa, att jag skulle få en sjukdomsattack eller liknande och inte kunna förklara i telefon var jag befinner mig. Med mera.

Allt gick ju såklart bra, jag fick dessutom övervunnit ett par oväntade rädslor, och jag välkomnar er med på resan!

Jag valde riksväg 13 vilket är en tråkig väg, med väldigt få ställen att stanna till vid, trots att sjöarna började dyka upp ganska hastigt söder om Perho. Och efter Kyyjärvi kom backarna.

”Högt bland Saarijärvis moar…” 

Ja, det var ju som att komma till bonden Paavos land. Nu är det ju inte så att jag är bekant med eller förälskad i Runebergs hela repertoar. Men han är min släkting, och i hans dikter framförallt tycker jag det framkommer mycket av hans spiritualitet (och jag menar ingen kristen lära). Det finns något djupt och kärleksfullt där, och naturen är ju såklart ständigt närvarande. Då jag kommer till Saarijärvi förstår jag nog varför han förälskat sig så i dessa marker.

Jag börjar vid Säätyläiskotimuseo & Runeberg-näyttely. Det var här på Kolkanlahti gård som Runeberg bodde åren 1823-1825 då han var informator hos kapten Erik Gustaf af Enehjelm. Han var också växelvis hos kronofogden Daniel Philip Danielson på Kalmari gård men den gården finns inte längre kvar. Han undervisade sönerna i bland annat latin, men hann också med att förälska sig i ett par damer, och i naturen, under sin tid här. 

Man får egentligen inte fotografera i muséet, men jag fick specialtillstånd eftersom jag lovade blogga om stället. Jag är väldigt glad i små muséer och hoppas de får överleva, speciellt sådana som detta, som tagit tillvara en gammal gård med rik historia.   

Möblerna är inte original från Runebergs tid. Men bokstället på bilden i denna kammare är original från Kalmari gård. Kolkanlahti-gården är vackert renoverad enligt gammal färgsättning som upptäckts under det som målats över, och de tjocka stockarna är imponerande.

Salongen. Pelargoner pryder alla fönster eftersom Fredrika Runeberg sägs ha älskat pelargoner. 
 

I detta rum hölls undervisningen. Nästa rum är kaptensrummet som varit både sönernas rum och arbetsrum.

Bagarstugan var som en helt annan värld. Doften av rök, och en väldigt mystisk känsla gjorde att detta blev ett av favoritrummen. Detta rum använd nu för filmförevisning, och också jag tog del av en kort filmsnutt om Runebergs Saarijärvi-år.

Och på vinden hittas då Runebergs kammare. Ja, jag kände hans närvaro. En ung Runeberg som säkerligen utåt sätt försökte behärska sig, men inombords vällde han av sprittande kärlek för än den ena flickan, än den andra, och så naturen förstås.

Ett brev, glasögon och bläckställ som är original påminner om faktum, här satt han, här förälskades han. Här föddes hans idéer om karaktärer som bonden Paavo.

Tallallén fram till Kolkanlahti gård är mycket vacker i sig, och även om landskapet i övrigt ändrat en del sedan Runebergs tid så finns här fortfarande levande ting som påminner om en svunnen tid.

Besöket tog så länge, och jag hade varit så sent i farten, att då jag kom mig ut på vägen igen hade Saarijärvi mer eller mindre stäng. Saarijärven museo var dock öppet. Att läsa om krigshistoria på finska är dock inte min grej, så jag tittade bara snabbt på den utställningen och gick istället ut till trädgården för kulturarvsväxter, som finns invid en gammal stuga på muséets tomt. Deras lamm skulle jag också hälsa på, men de ville inte visa sig.

 Det här är alltså inte själva museibyggnaden, men jag föredrog denna stuga framom den vita kloss som var själva muséet. I’m a sucker for old houses.

Efteråt var jag hungrig som en varg och påbörjade sökningen efter något fint ställe att äta på. Det lyckades jag inte hitta och var plötsligt på väg till Äänekoski. Nå, det är ju såna här gånger man borde ha en smarttelefon eller mod att prata med någon på gatan – för jag hittade inget fint ställe, och nöjde mig med skräpmat.

Jag beslöt mig för att jag ville ha lite mer äventyr innan jag vände hemåt. Jag ville åka till Purola Farm strax utanför Saarijärvi. Jag hade hittat gården på nätet och lagt den bakom örat. Det lät som en idyll – Islandshästar och Bed&Breakfast bland idel kullar, skogar och sjöar.

Jag ringde Pipsa Wagner på Purola Farm och frågade om jag fick komma förbi. Och visst fick jag det, men det skulle bli ridläger och både barn och hästar väntades inom kort, så det var bråttom.

Gården såg lika idyllisk ut som på nätet och jag möttes av Pipsa och hunden Jesse. Men… jag såg inga hästar. Pipsa sade att vi har några minuter på oss, att hon ska ta mig för att träffa hästarna. Hon pekade på en mönkijä. Jag hade tänkt att om jag blir riktigt galen, och det finns tid, då kanske jag får för mig att rida på en häst. Jag var inte galen och det fanns inte tid – tydligen var det här the next best thing.
Jag vet att det inte är farligt att åka mönkijä, men jag var livrädd. Det var något jag aldrig gjort förut, och dessutom skulle dottern med ut på turen, så vi var tre stycken som skulle trängas på mönkijän. Jag höll i mig för brinnkära livet – och NJÖT. Det var underbart!

Vi åkte en kort bit på leriga vägar förbi hästhagar och sjön som ligger intill gården. Under tiden pratade jag med Pipsa om gården. Hennes man är från Luxemburg och de bodde flera år där, barnen är födda där också. Men så beslöt de sig för att skapa sin dröm – hästgården i Finland. De odlar ekologiskt, eldar med ved från egen skog, och lever väldigt nära naturen på alla sätt. Pipsa jobbar också med människors rädslor tillsammans med hästarna, så jag tror jag borde återvända nångång.

Efter en kort skumpig åktur kom vi till platsen där hästarna betade. De kom fram och hälsade, jag hann ta några foton och sedan åkte vi tillbaka bara för att märka att både barn och hästar dykt upp. Det var en kort och intensiv visit.

Det var dags att vända norrut igen. Men jag kände mig så oövervinnerlig efter mönkijä-turen att jag valde att stanna vid Julmat Lammit och Runebergin eräpolku. Det där med att gå i skogen ensam var nog en stor rädsla att övervinna. Men jag såg att det bara var en halv kilometer till närmaste utkiksställe, så jag begav mig in i skogen på den steniga vandringsleden. Det var nog värt det, dels för att övervinna rädslor, dels för att det var väldigt vackert och väldigt olikt skogarna häromkring.
 

Note to self: Planera bättre, starta tidigare, byt ut Fiesta-radion mot en cd-spelare i bilen.

Trots det – en modig och fin dag. Jag rekommenderar Saarijärvi-området för alla naturälskare – och jag ber om ursäkt att det är så få bilder av det vackra landskapet. Jag antar att det trots allt inte skulle sett lika mäktigt ut på bild, så åk dit!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *